Jag kunde inte hantera något musikinstrument. Däremot kände jag tidigt att jag ville skriva och gärna också diskutera och ibland ifrågasätta gängse värderingar och synsätt. Men viktigast av allt var att jag uppskattade att känslor fick komma in i bilden. Det var helt ok för oss att också tala om svåra frågor, om känslor och oro som alla unga gymnasieelever alltid känt och känner.
Vi hade i latinklassen en ambitiös svensklärare. Men det var inte han som fick mig att bli fascinerad av den franske poeten Jacques Prevert och den svenske Nobelpristagaren i litteratur Pär Lagerkvist. När läxorna klarats av på kvällen fördjupade jag mig i deras diktning. Det har jag DS att tacka för. Jag skrev till och med egna lite trevande dikter i framför allt Pär Lagerkvists anda och fördjupade mig i hans religiösa sökande och tankar.
Vi var en grupp med 25-30 gymnasister. Olika på många sätt, men det som band oss samman var de tre musketörernas princip: En för alla, alla för en! Åren gav kamratskap och vänskap för hela livet – men också över generationsgränserna.
Visst kan jag i efterhand tycka att det var aningen tveksamt att medlemskap byggde på inval. Och visst har vi också på 60-talet "missat” elever som borde ha varit med i DS. Jag har förstått att elever som i dag har dragning åt tonkonst och vitterhet kan anmäla sitt intresse av medlemskap. Det tycker jag är en sund utveckling.
Hur är det då med allt hemlighetsmakeri med riter och högtidskläder? Jag måste ärligt säga att detta aldrig har stört mig. Visst hade vi frack vid vissa högtidssammankomster och visst krävde vi ibland lite extra av en kamrat som skulle kliva vidare i hierarkin. Men det var bara en förövning till yrkeslivet. Jag upplevde aldrig att någon elev utsattes för kränkande behandling.
Ibland har i debatten hävdats att föreningar som Delta Sigma inte borde få finnas. Som tur finns i en rättsstat som Sverige yttrande- och mötesfrihet inskriven i regeringsformen och är grundlagsskyddad. Och den rätten har Sverige längre än något annat land i världen haft och det är något som vi har all anledning vara stolta över.
Öppenhet utåt är i dessa dagar alldeles central. Jag tycker att DS-are gärna mer öppet får berätta vad vi sysslar med. Vi har inget att förlora på den öppenheten, tror jag.
I jämlikhetsdebatten hävdas inte sällan från feministiska sidan att kvinnor och män behöver ”egna” rum för sammanhållning och utveckling. Det skriver jag gärna under på! Inte hade jag, en på den tiden lite blyg Skedshultspojke, vågat mig på att skriva några små poetiska alster för lyssnande flickor i min latinklass.
Så låt oss fira och hylla Delta Sigma till 150 års existens. Vi hoppas på minst 150 år till!