Både Västerviks AIS och IFK Västervik hade ishockey på schemat, men det fanns inga pojklag som det gör i dag.
Björnens AIF blev det första kvarterslaget som hade ishockey på schemat.
Initiativtagare till att bilda Björnens AIF var Håkan Larsson, som senare blev sportchef på VT.
– Egna stadgar gjordes upp. Håkan var duktig och skrev ut allt till var och en i en blå anteckningsbok. Ett snyggt klubbmärke gjordes och jag tror att Håkans mor hjälpte till ganska mycket, berättar Bo Thörnblom, en av medlemmarna i Björnens AIF.
Det ordnades med ett eget klubbmärke som syddes på avlagda skjortor.
– Lite senare fick jag tips av min far som kände Edström som varit eldsjäl i Västerviks Sportklubb och de hade endast bandy på agendan. Deras tröjor var svartvitrandiga. Vi fick dem och färgade dem gröna. Vi såg sedan ut som GAIS från Göteborg, berättar Bo Thörnblom.
Hemmaplan för ishockeyn var Qvennaren. En bana gjordes upp i norra änden av sjön. Först utan riktig sarg utan endast snövallar, men sedan fick man tag på virke och kunde lägga plankor i hörnen.
Björnen ordnade en del hemmamatcher mot Överum och andra orter. Borta mot Gunnebo åkte laget tåg till Verkebäck som kostade en krona och tio öre. Sedan var det bara att gå med prylarna till Bruksdammen oavsett hur kallt det var.
En gång ställdes Björnen mot IFK:s juniorer på Bökensveds utebana och det var 15 grader kallt. Merparten av publiken stod inne i Idrottshallens korridor och tittade ut. Det blev förlust med hela 17–1 för Björnen.
Björnens AIF var en aktiv förening som sysselsatte 12–13 ungdomar. Förutom ishockey så sysslade föreningen med fotboll och friidrott på en liten skolidrottsplats som fanns vid Mommehål.
Birger Johansson, som senare blev Smålands bäste stavhoppare och fick VT:s guldmedalj , var mycket aktiv i Björnens AIF, men den som lyckades allra bäst var Lennart Nilsson som senare flyttade till Västerås och blev landslagsman på 10 000 meter. Bröderna Bengt och Torvald Johansson var också mycket duktiga, främst i fotboll.
– Deras far Tore Johansson var lärare i Mommehåls skola och han kunde inom ramen för skolans budget få hem kulor, diskusar, måttband och annat som behövdes för friidrotten, berättar Håkan Larsson.
– Vi var mycket aktiva i fotboll och mötte lag som Riksbyggets IK, Almviks IF, IK Tigrarna med flera. Även handboll förekom och här hade vi Håkan Jansson som den bäste. Han blev senare fruktad målskytt i Västerviks HF, säger Håkan.
En annan profil i Björnens AIF var Lasse Andersson, senare välkänd tennisspelare.
– Grabbarna från Västervik cyklade flitigt till våra träningar i Mommehål. Man var minsann inte bortskämd. Curlingföräldrar var ett okänt begrepp på den tiden, säger Håkan Larsson.
Bo Thörnblom, som var målvakt, berättar att det var lite skillnad på utrustningen jämfört då med nu. Han hade fått ärva en keps av sin far som huvudskydd och hade pjäxor eftersom det blev både ömt och hårda tag. Bos pappa spelade bandy både i VAIS och VSK i början av 1930-talet.
Bo spelade senare i division II för ett Göteborgslag och för Kalmar FF, som då hade ishockey på schemat. Det blev dock aldrig någon allvarlig satsning på ishockeyn eftersom jobb och musikintresset tog sin tid.
– Efter några år så försvann en del av grabbarna och föreningen upphörde, men det var ett bra initiativ av Håkan för utan honom hade det nog inte blivit något, berättar Bo Thörnblom.