När det dyker upp något som jag inte begriper går jag i regel till Bengt Faleij. Det är jag inte ensam om på redaktionen. Vi kallar honom Benke-lexikon. Alla går till Bengt för att få information. Det kan handla om årtal, historiska händelser eller borttappade namn på olika personer.
Nu är det slut med det. Bengt gör i dagarna sin sista arbetsdag på Västerviks-Tidningen.
Han har envist bestämt sig för att inte bli porträtterad på nyhetsplats, vilket har varit svårt för mig att acceptera. Så till den grad att jag ändå tänker skriva om honom i den här krönikan. Jag vet att han inte är så förtjust i det, men är man en offentlig person så är man. Bengt Faleij är i allra högsta grad en offentlig person. Han har synts i tidningen med sina fantastiska artiklar om historiska händelser och människor sedan 1990. Det är självklart en förlust för tidningen att han slutar, och många läsare kommer sakna hans texter, det är jag övertygad om. Jag är själv en av dem.
Båda Maggan och Bengt har under mina år som nyhetschef på tidningen varit en trygghet för mig. De har alltid funnits på redaktionen som två trädstammar rotade i organisationens alla led. När något varit på väg att gå åt helvete har jag, och flera med mig, alltid kunnat klamra mig fast vid dem.
Men vi står inför ett generationsskifte. Det är bara att acceptera, även om det kan vara svårt ibland. Jag har under mina drygt tio år i branschen alltid försökt lyssna på de ”äldre” på redaktionerna. De är möjligtvis inte snabbast på bollen när det kommer till den digitala journalistiken men de har andra färdigheter, kunskaper och erfarenheter som jag alltid värderat mycket högt. De gjorde tidning när jag gick i blöjor. De har sett allt, hört allt, flera gånger om. Och de räds inte att meddela det till oss ”ynglingar” när vi svävar i väg lite för långt.
Maggan brukar be mig lugna ner mig minst några gånger varje vecka när min puls stiger lite väl högt; ”så ja unge man nu tar vi och lugnar ner oss förstår du”. Eller om jag kommer dragandes med svordomar eller engelska uttryck i mina krönikor säger Bengt: ”Du svär för mycket, och engelskan, släpp den”. Särskilt en gång när jag skrev ”high five” och fick skäll av en läsare. Då sa Bengt: ”helt rätt, klart de blir förbannade”. Jag försöker lyssna på dem, så klart, och göra som de säger. Men ni vet hur det är med ”ynglingar”, de tror liksom att de äger hela världen.
Slutligen, och nu talar jag för hela Västerviks-Tidningen:
Margareta Karlsson. Bengt Faleij. Tack för den här tiden. Vi kommer sakna er. Kom upp på redaktionen någon dag så tar vi en fika. Ni kommer antagligen inte sakna vårt beska kaffe, men jag hoppas att ni kommer sakna oss litegrann, och då ska ni veta att vi finns här för er, for ever and ever, and ever, and ever. High five! Yeah!