Brandmannen som smider nya planer

Elden dånar dovt, det luktar järn och dunklet vilar tryggt över smedjan på gården Alguvi Landstorp, vid Kagakorset på Bergsvägen. Dunklet behövs för att Stefan Hagdahl via glödfärgen ska kunna avläsa järnets temperatur och veta när det ska förflyttas från ässjan till städet, där de precisa hammarslagen formar föremålet.

Stefan är brandmannen som brinner för eld även på fritiden och som efter en smideskurs i Rimforsa för 15 år sedan fick järn på hjärnan. 

Så pass mycket att han först övertygade hustrun Lena om att de måste hitta ett permanent boende på landet med en tillhörande smedja.

Så pass mycket att 58-åringen nu funderar på att snart gå i pension och på heltid ägna sig åt ässjan, hammaren och städet.

I många år hade Stefan och hustrun ett sommarställe med en intilliggande smedja. Men det blev för långt och kallt att bege sig dit när han ville smida. Sedan 2012 bor de i Landstorp med en stor och anrik smedja där originalet Alvar Andersson, "Alvar Smé", verkade från 1931 och fram till sin död 1983.

Om honom kan man läsa i smedjans lilla museiavdelning.

Det händer att långväga gäster tittar in. Smedjan finns med i boken "Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm – avstickare längs väg 40 och E4".

Däremellan är det Östgötadagarna, smideskurser och öppet hus lite då och då.

Tjusningen? Jo att smide är ett hantverk som praktiserats i tusentals år och där man tillverkar gedigna nyttoföremål med lång livslängd.

I en tid då nästan allt maskintillverkas finns ett sug efter det genuina, som formats av mänsklig hand och som inte har en enda exakt kopia i världen, utan är helt och hållet sin egen.

– Men jag hinner inte med. Små saker, som ljushållare, krokar och marschallhålllare tar inte så lång tid att göra, men jag får förfrågningar om räcken, grindar och att reparera kyrkoföremål och det hinns inte med när jag jobbar heltid på Räddningstjänsten Östra Götaland.

Det är ett stort område som inkluderar även västra Sörmland och som 2020 utökas med ytterligare kommuner så att Räddningstjänsten totalt ansvarar för insatser i 13 kommuner.

Stefans arbete som inre befäl handlar om noga avvägningar. När en person ringer 112 deltar Stefan i det trepartssamtal som uppstår mellan inringaren, SOS och räddningstjänsten. Det gäller alla samtal som inte har med rena polis- eller sjukvårdsärenden att göra. Noga följer han skeendet tills räddningsinsatsen är över.

– Jag har 33 år i yrket och har arbetat många år i yttre tjänst. Det är bra att ha i bagaget när beslut ska fattas om hur stor räddningsstyrka som ska skickas och i vilket läge styrkan ska förstärkas. Vi har en larmplan, men den behöver ofta modifieras.

Är det många onödiga samtal till 112?

– Ja, det måste jag säga. En bilförare kan se en bil i diket, köra vidare och efter två mil ringa SOS. Ibland har bilen legat där i två–tre dagar. Jag önskar att människor själva kunde kolla vissa grundläggande saker innan de larmar oss och räddningsstyrkor från flera kommuner rycker ut. Helt i onödan.

Det är naturligtvis fint att vilja hjälpa, menar Stefan, men innan man kastar sig på telefonen kan man ju snabbt kolla om det verkligen är en brand, eller ångan från en högtryckstvätt som man misstolkat.

Stefan har länge efterlyst en "gps-mojäng", en sändare med magnet, som första räddningsbil på plats skulle kunna placera på ett olycksfordon.

– Då kunde räddningstjänst, polis och SOS via en digital karta kunna se att här har en räddningsinsats redan gjorts. Vi skulle slippa mängder av onödiga utryckningar, och kan vi åka till månen borde väl detta inte vara så svårt att få till?  

Stefans jobb handlar också om att "lyssna mellan raderna".

– Det är inte alltid den som skriker högst som är i störst behov av hjälp. Vi människor är olika, en del hetsar upp sig väldigt lätt, andra kan låta lugna trots att de är mitt i en kris.

Skallen är full av nya smidesidéer och han hittar inspiration överallt.

Gamla hovraspar till hästar dras ut till ormar med glödgade ögon. Rälsspikar blir också till ormar, med säregen huvudform.

Just nu är det tomtar i form av blytunga klumpar försedda med luva och blompinnar, så att det kan bli julstämning även i krukorna. Parallellt pågår tillverkningen av allehanda ljusstakar, marschallhållare och den lilla runda minimala ljusstaken som förra året utsågs till 2018 års östgötakonsthantverk.

Ni hör själva. Klart att brandmannen inte har tid att släcka bränder.