Granfjällsbjörnen blev en riksnyhet när han började lufsa söder över. Det blev åtskilliga notiser och artiklar i diverse tidningar om den unge hanen som även kallades "Granis". Här är några axplock.
Dels dök han upp i skärgården utanför Loftahammar, dels skymtades han i trakterna kring Ankarsrum.
En av dem som faktiskt såg björnen var Göran Stenberg som bor på Stedsholmen.
– Det var en otrolig upplevelse. Något man antagligen bara är med om en gång i livet.
– Björnen hade ju vandrat söder över från Dalarna och öster ut och det hade rapporterats en del om björnen och dess märkliga vandringsväg. Men allt det hade gått mig förbi, säger han.
Göran hade varit i Loftahammar och röstat till EU-parlamentet en ljus söndagskväll i juni. Det var från båten på hemvägen som han såg något som fick honom att haja till och plötsligt bli väldigt alert.
– Jag hade just rundat en udde och såg något stort på en liten ö mitt emot. Min första tanke var att det kunde vara en havsörn.
Göran backade tillbaka för att få bättre sikt och körde lite närmare innan han slog av motorn. Genom kikaren som alltid är med i båten kunde han se vad det faktiskt var – en björn!
Björnen reste sig på bakbenen, antagligen för att se och förstå situationen lite bättre. Och där stod den i uppskattningsvis 4-5 sekunder innan den lufsade in bakom ett snår och försvann ur Görans synfält.
Det första Göran gjorde efteråt var att ringa till en lantbrukare med djur i närheten, för att varsko om rovdjurets existens i området.
– "Ja, jag har väntat på att han ska komma", replikerade bonden som fått rapporter från andra lantbrukare som följt björnens vandring genom landet. Den hade tidigare siktats på Vikbolandet bland annat.
Den unge Granis tog aldrig några tamdjur i Tjustbygden men annat blev det när han lufsade vidare in i de småländska skogarna. Det sägs att det var ont om bär i skogen det här året och björnen behövde förstås äta upp sig inför vintervilan.
Ja, och då gick det som det gick...
Så här skrev Anders Mojanis i en artikel i Falukuriren våren 2003, inför att "Granis" tillfälligt kom tillbaka till sin hembygd – som uppstoppat utställningsföremål vill säga:
"Av 55 björndödade får i hela landet det året hade Granis tagit 38 och det blev ett ´pris´ på hans huvud. Han skulle skjutas.
Trots att Granis vistades nära byar och samhällen lyckades han gäcka jägarna hela hösten 1999. Han gick i ide nere i Småland, längre söderut än man veterligen haft någon björn."
I artikeln kan vi också läsa oss till att han året därpå fortsatte med sina fårskrovmål och tog ytterligare ett 20-tal djur i Västergötland och Småland.
Men han klarade sig faktiskt undan jägarna ända till den 1 september år 2000 då han sköts utanför Värnamo, i närheten av Björnakullen av alla ställen.
Anders Mojanis igen:
"Det visade sig att Granis var en ganska liten nalle, 166 kilo på hösten då han sköts är 50-100 kilo mindre än en stor björn."
"Jag minns det som i går", säger Göran Stenberg – en av dem som faktiskt såg björnen när den uppehöll sig i Tjust. Göran var på hemväg i båt från Loftahammar när han skymtade något stort på en liten ö just efter att han rundat en holme.