Joanna Norrthon lämnade Stockholm för ett jobb som lärare på Loftahammars skola.
När beskedet kom – att Loftahammars skola skulle få vara kvar – blev glädjen stor hos alla dem som kämpat för skolan, även om det samtidigt fanns en viss oro kvar.
Då kom kallduschen: skolan kan tvingas spara 25 procent.
Och eftersom den faktiska bemanningen i dag är högre än vad den är på pappret, för att det ska fungera, kan besparingen i praktiken bli ännu högre, 40 procent i stället för 25. Kvar blir då tre heltidsstjänster som lärare.
En av dem som är arg och besviken över det nya hotet mot skolan är läraren Joanna Norrthon, som förra året flyttade till Loftahammar från Stockholm för att börja som lärare på skolan. Då var hon 25 år.
– Jag är ett levande exempel på att unga människor vill flytta till landsbygden, säger hon.
Hon tycker att Västerviks kommun ska locka folk till Loftahammar med en bra skola, men hon är rädd för att det blir precis tvärtom: att kvalitén på sikt blir så låg att skolan läggs ner.
– Vi har inget överflöd av lärare, men det funkar. Jag har väldigt svårt att se att det gör det med här förslaget.
Besviken personal på Loftahammars skola, från vänster Joanna Norrthon, Elisabet Tholén, Ebba Ragnarsson, Ylva Engström och Thomas Hallberg.
Hennes kollega Ebba Ragnarsson pendlar till Loftahammar från Västervik, eftersom hon trivs så bra på skolan i Loftahammar. Hon tycker att de är ett så bra gäng.
– Vi säger alltid att "det är allas barn" och vi hinner se alla.
Lärarna förstår inte hur de ska hinna med, när de blir färre. Det är många obligatoriska, administrativa uppgifter som tar tid och sedan ska de även vara rastvärd och taxivärd, så att barnen kan vara trygga.
– Hur kommer man att hinna få sin lunchrast? Det är knappt man hinner nu, funderar Ylva Engström.
Loftahammars skola har funnits i mer än 70 år. Den invigdes 1951.
Thomas Hallberg, fritidspedagog, är också orolig, då de från och med nästa höst får mindre resurser – och mer elever. Enligt beräkningar blir det cirka 30 barn inskrivna på fritids, varav tio sexåringar.
Samtidigt vill han lyfta fram allt som är positivt med Loftahammar: de många företagen, föräldrastiftelsen, allt ideellt arbete och "Loftahammarsandan". Han tycker att det är dags för politikerna att höja blicken och se längre:
– Vad är planen för Loftahammar? Är det något man vill satsa på, eller är det en belastning för kommunen? Vi krigar för vår existens, men är det verkligen så vi måste göra? Kan inte kommunen se oss som en tillgång i stället?
De värnar om Loftahammars skola, från vänster Thomas Hallberg, Ebba Ragnarsson, Elisabet Tholén och bakom henne Martin Johansson, Ylva Engström, Niclas Lundberg, Joanna Norrthon, Jenny Svensson och Mahmoud Alkhalaf.
Loftahammars skola har inte haft svårt att locka till sig legitimerade lärare, men de som blir kvar, om neddragningarna genomförs, får en utmanande uppgift: att gå från tre till två åldersblandade grupper.
I den yngsta gruppen blir det barn från fyra årskullar och i den äldsta från tre.
Men eftersom de blir färre anställda, kommer de inte att ha samma möjlighet som i dag att dela upp barnen i mindre grupper.
Samma sak blir det förstås på fritids.
– Skolorna borde vara det sista man drar ner på, och det första man satsar på, säger Jenny Svensson, som också jobbar på skolan.
Arga föräldrar i Loftahammar, från vänster Niclas Lundberg, Martin Johansson och Mahmoud Alkhalaf.
Vad tycker föräldrarna då?
Martin Johansson pratar om det starka engagemang de haft för att få behålla sin skola. Det har pågått i flera månader.
– Jag vet flera föräldrar som är jättetrötta, säger han.
Men beskedet att skolan får vara kvar, följdes snart av beskedet att det kan bli stora besparingar.
– Det är jättejobbigt att få det här kastat i ansiktet, om det blir så, säger han.
– Vi föräldrar börjar bli ganska trötta på det här, säger Niclas Lundberg.
– Kvalitén blir sämre, om de drar ner antalet lärartjänster, säger Mahmoud Alkhalaf.