Men det är utan större entusiasm som Nancy Weinberg ansluter sig till en debattfest för demokratiska anhängare på en biograf i staden Amesbury i Massachusetts där Clintons seger är given. Weinberg stödde utmanaren Bernie Sanders i primärvalet och skulle hellre titta på ett avsnitt av TV-serien The West Wing än presidentspektaklet eller “the shit show” som hon själv kallar det.
– Det här är det värsta valet någonsin, säger hon medan minuterna till den historiska sammandrabbningen räknas ner på bioduken. Att en majoritet kanske kommer rösta på Trump är skrämmande.
Kämpa för varje röst
Medan deltagarna tar plats i biofåtöljerna med vinglas och popcorn kommer Kathleen O’Connor Ives, senator i delstatskongressen, med en uppmaning från scenen: Gå dörr till dörr i grannstaten New Hampshire. Kämpa för varje röst. Hon påminner att om Al Gore vunnit New Hampshire 2000 hade han blivit president utan hjälp av Florida som gav segern till George W. Bush efter ett beslut av Högsta Domstolen.
– Jag trodde jag sett vidrig politik tidigare men nu fruktar jag för vår demokrati, säger arrangören Frank Czar, medan en besökare skämtar att hon skulle spytt av nervositet om hon tittat själv hemma i soffan.
Ljuset släcks och där på vita duken syns den amerikanska demokratins två främsta representanter, de som fått en stor del av väljarkåren att dra en djup suck av frustration.
Tio miljoner tweets
Under de kommande 90 minuterna skickas fler än 10 miljoner meddelanden om debatten på Twitter. Lokala Facebookforum hyperventilerar (“Trump låter som jag gör när jag är full och glömmer poängen mitt i en mening”, skriver Chris Wren, en republikan som avskyr Trump). När Trump inleder med att ljudligt dra in luft genom näsan hörs spridda efterapningar i biomörket.
Samtidigt som demokraterna applåderar åt en fråga om Trumps ovilja att göra sin deklaration offentlig kör jag hem till Phil Sayles, en konservativ väljare i grannstaden Newburyport, som gått med på mitt förslag att kommentera debatten. I soffan sitter också vännen Todd Baltich som inte står ut med vare sig Trump eller Clinton utan tänker rösta på libertarianen Gary Johnson. Båda dricker whisky.
“Rent intellektuellt störs jag av Trump,” säger Phil Sayles. “Men han är en bra förhandlare och en duktig VD som jag hoppas kommer omge sig med kunniga rådgivare. Jag kommer hålla för näsan och rösta på honom.”
Oroas över att bli som Europa
Sayles listar principer som han tycker fått en allt svagare ställning i USA: individens okränkbarhet, individuellt ansvar, och fria marknader. Med Clinton som president kommer de i hans ögon offras ytterligare.
Liksom många av Trumps supportrar tycker han att media korrumperats av vänstern och hämtar framförallt sina nyheter från Breitbart, en alternativ högersajt, som dagen efter debatten toppade med rubriker som “Trump var väldigt bra och kommer bli ännu bättre”. Han räds också att demokraterna med Clinton i spetsen börjar konfiskera vapen - han har själv 17 stycken i källaren.
– Nu skrämmer du henne, säger Baltich och skrattar med en blick på mig.
Clinton liknas vid en giftspindel
Dagen efter debatten pratar jag med Jerry Mullins, en lokal profil och före detta anhängare av Ted Cruz, senatorn från Texas, vars pappa Trump anklagade för att ha mördat John F. Kennedy (Han sa också att Cruz fru var ful).
Nu lägger Mullins sin röst på Trump. Mullins summerar debatten: Hillary Clinton var som en spindel som spann sitt nät runt det kämpande offret. Men ju längre kvällen led, desto mer syntes gifttänderna och till slut sprutade giftet ut som halvsanningar och självbelåtna leenden.
– Jag kan säga dig att Trumps styrka ligger i att medel-amerikanen är upprörd över globalism, säger han. Jag förstod att han hade en chans när jag såg Trumpklistermärken på barer och restauranger.
Chris Wren förstår inte hur en “knasboll” som Trump ens kan företräda republikanerna. Efter att ha röstat republikanskt hela livet är det slut nu.
– Jag är inte helt för Clinton men jag är 100 procent mot Trump, säger Wren. Debatten visade precis hur han är, oförberedd och oförmögen att koncentrera sig på någonting. Allt är “jag, jag, jag”.
Regnet öser ner på tisdag morgon när politiska kommentatorer från både höger och vänster korar Clinton till debattens vinnare. Vad säger väljarna? Jag lämnar minstingen hos dagmamman och noterar att jämfört med presidentvalet 2012 syns knappt inte en enda politisk skylt i trädgårdarna. På ytan är det som om valet inte existerade.