Anton minns ingenting fram till tolv års ålder, bara enstaka fragment. Fortfarande vet han inte vilket trauma från barndomen som gör att han inte minns. Vad han vet är att hans föräldrar inte funnits där som de borde. I hans familj räknades inte känslor, problem pratade man inte om.
– Jag har alltid känt mig ensam men så hittade jag en riktig vän, alkoholen. När jag drack kunde jag fungera, så jag började festa en del.
Anton berättar att drogmissbruket började med hasch när han gick på högstadiet. Hur han fort blev beroende men snart fick en psykos. Såg saker, hörde röster, kände dofter och trodde att alla pratade om honom, skrattade åt honom. Han trodde att han blivit knäpp i huvudet. Som sjuttonåring blev psykedeliska droger lösningen parallellt. När han förstod att hasch inte var bra för honom började han med amfetamin.
– Jag kände att jag var dömd att förlora. Att mitt egenvärde var någonstans under en bakteries.
Anton berättar hur han tillslut knappt kunde gå. Hur han det sista året slutade äta och istället drack sig mätt på öl.
Efter en överdos ställde en viktig person i hans liv ett ultimatum. Efter ett antal återfall sökte Anton till slut själv hjälp och hamnade på ett 12-stegshem. Det var i oktober förra året.
– Ett missbruk är ett enormt självbedrägeri. Och det finns bara tre vägar ut om man inte lägger av- fängelse, död eller mentalinstitution, säger han.
När Anton kom ut från behandlingshemmet i mars i år startade han en blogg. Snart hörde en lärare av sig och ville att han skulle komma och föreläsa för en skolklass.
– Att föreläsa gav mig mycket och jag märkte att eleverna tog till sig av det jag berättade. De fick skriva en utvärdering efteråt, jag läste papperna häromdagen. Det finns definitivt ett behov för min typ av berättelse.
Nu vill han fortsätta föreläsa och få fler att förstå att ”droger är en illusion av lycka.” Dels som ett steg i det egna tillfrisknandet men framförallt för att hindra att andra ungdomar väljer samma väg som honom.
Anton berättar att han fortfarande lider av sitt tidigare missbruk. Ett exempel är hur det känns som att någon har gått loss med en lövblåsare inne i huvudet på honom, alla minnen ligger huller om buller.
– Jag vet att jag måste jobba med min sjukdom resten av livet. Men nu har jag hopp om framtiden. Jag drömmer om att ta MC-körkort och köra genom USA.