– Bilen ska vara behaglig att titta på, fortsätter regissören som under senare år hyllats för tvåfaldigt guldbaggebelönade filmen Simon och ekarna, liksom för pjäsen Next to normal på Stockholms stadsteater.
Hennes första bil var dock vit, en Chevrolet Van. Hon var pank, 16 år gammal och hade just tagit körkort i Washington DC där hon gått i skolan. För att ha råd med den jobbade hon som servitris.
– Bilen var ett vrak, men jag och brorsan fick den till ett bra pris. Det kändes fantastiskt, bil var frihet. Intresset måste jag ha ärvt från pappa, han körde sportbilar.
Innan Lisa hann smaka på frihetens sötma ordentligt gick Chevan ett ärofyllt slut till mötes: efter tekniskt krångel i motorn stod bilen i lågor utanför Vita huset.
Det avskräckte föga. Det andra köpet blev också en Chevrolet Van, vilken rustades med säng och kylskåp.
På väg mot Kalifornien mötte syskonen polisen som trodde att de hade rymt hemifrån.
– Så vi sa till polisen att vi var gifta. De trodde på oss, vi har ju samma efternamn. Och då var det plötsligt okej, för han var myndig.
Det Stora Äventyret mot friheten kunde äntligen gå av stapeln.
– Bland det mäktigaste var att uppleva Grand Canyon, allt i USA är så stort. Fast roligast var människorna vi träffade.
Efter college och en kort sejour som konstnär flyttade hon till Sverige, där hon sedermera slog igenom som regissör.
Bilintresset tog fart när pappas vita Alfa Romeo GT Junior Bertone – efter den berömda designern – med träratt skulle skrotas. Detta fick inte ske.
– Jag rustade den och blev förälskad! Jag körde den italienskt – hetsigt och snabbt. Alfa Romeon blev en bra killmagnet.
När hon fick barn i slutet av 1990-talet skaffade hon familjebilen Renault Megan Scenic vars lastutrymme kunde svälja tvillingvagnen. Och när barnen hade växt upp bytte hon till Renault Modus, en behändigt liten bil som kunde parkeras var som helst.
– Men den var värdelös för allt praktiskt: köra hästsläp till tävlingar, frakta trädgårdsavfall till soptippen, långkörningar.
VW Tiguan fixar allt detta och har även andra finesser som Lisa uppskattar, som fyrhjulsdrift och automatlåda. Och känslan av frihet bakom ratten lever kvar.
– Jag gillar när vägen vindlar, samtidigt som jag kan bli åksjuk även om det är jag som kör. I vilket fall är det roligare att köra själv. Det ger en enorm frihetskänsla och tid för sig själv. Tid att bearbeta livet, säger regissören Lisa Ohlin.