Konserten inleddes med uvertyren till operan Titus mildhet som Mozart komponerade under sitt sista levnadsår 1791. Musiken har en pampig, lite mer cermoniell prägel, eftersom den skrevs för att fira kröningen i Prag av den nye kejsaren Leopold II. Stråkklangen lät något svajig inledningsvis, men orkesterns tuttispel var desto fylligare. Träblåssolona, som är nyckeln till ett bra Mozartframförande, satt perfekt och vi fick njuta av vackra kombinationer av flöjt, oboe, fagott och klarinetter.
Under sommaren 1788 komponerade Mozart i rask takt sina tre sista symfonier. Den näst sista, nummer 40 i g-moll, fick publiken höra i Västerviks Teater och Kongress. Symfonin är en av endast två i den långa raden som är skriven i moll (den andra är nummer 25). Redan i inledningstakterna i g-mollsymfonin möts vi också av en mörkare värld än vad som kanske är vanligt hos Mozart. Musiken känns orolig och vemodet lurar hela tiden bakom hörnet.
Orkestern, som för dagen även bestod av ett flertal inhyrda musiker runt om i landet, framförde symfonin med säkerhet. Hornklangen kändes lite för distanserad i den första satsen och det rådde en viss obalans mellan instrumentgrupperna. Det fanns dock kraft i tolkningen och engagemang i spelet. Symfonin skrevs egentligen ursprungligen utan klarinetter, men Mozart ändrade sig sedan och la till två klarinetter i partituret. Och tur var väl det, eftersom symfonin innehåller ett par ljuvliga, vemodiga klarinettsolon.
Efter pausen var det dags för kvällens huvudnummer, pianokonserten nr. 21 i C-dur med solisten Hans Pålsson. Precis som pianisten själv sa i sin presentation, så är pianokonserterna något alldeles extra i Mozarts produktion. Han utvecklade så väl pianospelet som orkesterklangen i dessa verk. De innehåller ofta ett subtilt samspel mellan pianot och orkersterns olika instrumentgrupper. Hans Pålsson bjöd på en genomtänkt och ytterst imponerande tolkning. Pianospelet var virtuost, men han fångade också det lyriska och intima. Orkesterföreningen bjöd dessutom på kvällens bästa insats. Soloinsatserna hos blåsarna satt perfekt. Verkets kärna, den underbara långsamma satsen, som Bo Widerberg använde som ledmotiv i filmen Elvira Madigan, tolkades reflekterande och känsligt av Hans Pålsson. Bland det mest vemodiga musik som finns, tycker jag.