Visserligen hade det redan tidigare anordnats lyckade visaftnar i aulan på skolan men en viss skepsis fanns det mot att det kunde bli en fortsättning sommartid.
Västerviks-Tidningens redaktionssekreterare hette då Gunnar Friberg och han tyckte nog att tidningen i alla fall kunde göra ett besök i ruinen. Kulturskribenten Rolf Åsberg fick uppdraget.
- Jag var den förste att rapportera från Visfestivalen och jag hade glädjen av att ha uppdraget i ytterligare tiotalet år.
Första åren dominerades av Västerviks egna vissångande ungdomar. För säkerhets skull kallades på en rikskändis och det blev Skepparn Cervin. Tyvärr blev det hans enda framträdande i ruinen. Han avled något år efteråt.
Så småningom bevakades Visfestivalen i Västervik av många tidningar, radio och tv. Västervik och Visfestivalen blev riksbekanta.
Många gånger har det diskuterats vem som startade festivalen. Det var medlemmarna i visklubben Mageliso Club som bland annat höll till i ett källarutrymme till tidigare Kulturhuset. I dag inrymmer byggnaden lämpligt nog Visskolan.
Många var med i Mageliso men för att nämna några drivande så var det Göran Bohman, Per Lundin, Claes Kinnander och Lars Siggelin.
Redan från början höll dock kommunen ett vakande öga över festivalen och läraren Lars Frosse Frosterud var lite av tillsynsman.
Efter två år var det dags för Frosse att tillsammans med Hansi Schwarz i Hootenanny Singers att ta över arrangörskapet.
Kommunen fanns med i bilden genom dåvarande turisföreningen bland annat. Flitiga medarbetare var stadskamrer Nils andersson och Solveig Kinnander från dåvarande turiskontoret.
- Det var alltid roligt att ställa upp och Visfestivalen visade sig ju snart att vara ett lyft för Västervik.
Artisterna kom i en aldrig sinande ström och många tog det som en "språngbräda" att få uppträda i Västervik tillsammans med de riktigt stora artisterna. Dunket från en fiskebåt i form av trålaren Ringskär var inte ett dugg sämre eftersom alla artisterna bjöds ut på en tur i skärgården för spontana visor och förfriskningar.
Visor i Trotzåldern med Staffan Atterhall, Finn Zetterholm och Bengt Sändh åstadkom ett visst rabalder redan andra året. Efter en rad vackra visor så kom några riktiga fräckisar och publiken skruvade på sig.
- Vi kunde vara lite väl fräcka i bland, säger Finn Zetterholm. Det hände att arrangörer inte betalade ut det lilla gage vi begärde.
Bra har det i alla fall gått för alla tre. Atterhall arbetar inom databranschen, Bengt Sändh bor i Spanien efter några lyckade snusaffärer och Finn Zetterholm är en flitig gäst i Västervik.
- Vi så många trubadurkolleger runt omkring oss som helt enkelt gick bort för tidigt med missbruk och annat, säger Finn Zetterholm. Bengt Sändh brukade vulgärt skämta med att livslängden hos en trubadur inte var längre än en asbestarbetares.
- Namnet trubadur är egentligen beteckningen för någon som skriver sina egna sånger.
Finn Zetterholm har fortfarande fullt upp och skriver barnböcker och som vi vet är han gästföreläsare på Visskolan i Västervik.På webben: Fler bilder från Visfestivalens första år.