FaraidunAmini kom till Västerviks kommun för drygt två år sedan som ensamkommande flyktingbarn. Han var då 16 år.
Under den här tiden har han gått i skola, och när vi träffar honom pratar han hygglig svenska.
Han har hela tiden drömt om att återförenas med sin familj, och från vuxenvärlden i Sverige fick han beskedet att det skulle vara möjligt.
Med hjälp av vuxna har han haft kontakter med Röda korset, migrationsverket och socialförvaltningen i Västervik. Beskedet har varit: hans familj har rätt att komma till Sverige som anhöriginvandrare. Myndigheterna skulle hjälpa honom med det praktiska.
– Från socialförvaltningen i Västervik fick jag höra "tänk inte på det, det ordnar vi. Du ska plugga", berättar han.
I vår skulle återföreningen äntligen äga rum. Flygbiljetterna var bokade, när det kom ett telefonsamtal till det familjehem där Faraidun är placerad. En dag innan familjen skulle anlända till Sverige meddelade Västerviks kommun att man inte hade någon möjlighet att ta emot familjen. Det fanns ingen bostad.
Nu upplyste man också Faraidun att eftersom han fyllt 18 år så var det hans ansvar att hitta en bostad.
LÄS MER I TORSDAGENS VT