Både Wilma och Vera har sådant där hår som folk vänder sig om efter på gatan. Tjockt, vackert – och väldigt, väldigt långt. Närmare 80 centimeter, närmare bestämt. Och det växer så det knakar.
– I vanliga fall räknar jag med en centimeter i månaden, men jag tror deras hår växer snabbare, berättar Linda Lennartsson, som brukar klippa båda tjejerna.
Wilma och Veras hårsvall väcker beundran hos både kompisar och främlingar på stan. Faktum är att det ibland kommer fram helt främmande personer och frågar om håret!
Men att ha långt hår som åttaåring respektive sexåring är inte alltid så praktiskt. Det blir lätt trassligt, och att kamma sig kan ta en timme. Under idrott och lek är håret ofta i vägen. Både Wilma och Vera tränar friidrott, och inför tävlingar brukar mamma Agnetha göra hårda, inbakade ”tävlingsflätor”
– Men flätorna kan ibland piska mig i ansiktet när jag springer, säger Wilma.
Wilma har länge velat klippa kort – men både mamma och frisören har varit tveksamma.
– Jag var orolig att hon skulle ångra sig, förklarar Agnetha.
Men så såg familjen ett inslag på Nyhetsmorgon som gav Wilma en idé. I inslaget klippte en tjej av sitt hår – och donerade det åt ett företag som gör peruker åt bland annat barn med cancer. Kanske kunde Wilma göra samma sak?
Mamma köpte idén, och några månader senare sitter både Wilma och lillasyster Vera – som inspirerats av sin storasyster – i frisörstolen hos Linda Lennartsson. Linda ska klippa av ungefär 40 centimeter, och sedan skicka iväg håret till en firma i Göteborg som gör peruker.
Wilma tycker att det känns bra, men lite pirrigt.
– På ett sätt känns det lite konstigt att någon annan kommer att ha mitt hår sedan. Men det kommer att bli skönt att kunna gå med tofs till skolan!
Båda systrarna är glada över att kunna göra en insats.
– Jag vill hjälpa dem som är sjuka och blir flintskalliga, säger Vera.
Företaget som gör peruker vill ha det uppdelat i olika sektioner, så Linda samlar upp Wilmas hår i delar med hjälp av små snoddar. Hon klipper sedan av varje sektion för sig och lägger dem försiktigt på bordet intill.
Wilma har tjockt hår, så det tar en bra stund att klippa och sedan fixa i ordning en fin frisyr.
– Jag har inte haft så många kunder med så här långt, fint hår. Det är unikt i dag att håret är så oförstört, säger Linda.
Hår som skänks till perukmakare måste vara oförstört, det vill säga inte färgat, skadat eller permanentat. Delarna som klipps av och skickas i väg måste dessutom vara minst 30 centimeter långa. De höga kraven gör hårdonationer ganska ovanliga.
– Det är inte så många som skänker hår i Sverige. Jag har inte varit med om det tidigare. Men det är helt fantastiskt att barnen gör det här, att de har ett så stort hjärta.
Linda förklarar att man inte kan veta vem som får ta del av just Wilma och Veras avklippta hår. Men de flesta som behöver peruker har drabbats av någon sjukdom – och då ofta cancer. Tjejerna har dessutom valt att donera de pengar som perukföretaget betalar till Barncancerfonden.
Klippningen av Wilma börjar bli klar, och Lotta passar på att lägga några lockar med plattången. Wilma tittar sig i spegeln och ser nöjd ut. Håret är fortfarande relativt långt, men pagen kommer att bli betydligt mer lätthanterlig än den tidigare frisyren.
– Det känns lite annorlunda – men bra!