De slog sig ner i den gamla skolan i Mem på Norrlandet. Här hade de äntligen plats för hela familjen och ateljé för konsten, något som var välkommet efter flera års trångboddhet i Paris och Spanien.

– Det var populärt bland konstnärer att söka sig till gamla nedlagda skolor, säger dottern Maria, när hon berättar lite om Anne-Maries liv.

– Vi hade en lite annorlunda uppväxt. På den tiden var det fullt med folk på Norrlandet och barn i vartenda hus, så vi hade många lekkamrater, och samtliga var lantbrukarbarn.

Artikelbild

| Själv målade Anne-Marie helst i olja, men experimenterade också med andra tekniker.

Båda föräldrarna reste mycket och var ofta ute och ställde ut sina konstverk, och då fick barnen vara hemma tillsammans med hembiträdet.

– Samtidigt var det ett väldigt mycket mera socialt liv. Mamma och pappa hade ofta bjudningar och fester och de hade ett stort umgänge, säger Maria.

Det sociala livet höll Anne-Marie vid liv även upp i åldern.

– Hon hade en fin liten väninnekrets ända till slutet och levde ett aktivt liv in i det sista. På boendet i Gamleby där hon tillbringade de sista åren hade hon ett rum där hon kunde arrangera middag för sina damer.

Artikelbild

Som konstnär är Anne-Marie kanske mest känd för sina oljemålningar, där olivlundar i Spanien och berg i Lofoten var återkommande motiv. Hon målade också blommande äpplelundar i Tjust och höst och vårvinter från Nordingrå. Men Maria berättar att hon även ofta hjälpte maken Sture med hans konst.

– Pappa fick mycket stora väggjobb och då arbetade de mycket tillsammans, fast det var pappa som fick äran för konstverken.

Artikelbild

Men det verkade inte vara något som bekymrade Anne-Marie. Hon satte familjen i centrum.

– Det var mamma som var ankaret i familjen. Hon var mycket engagerad i oss barn och hjälpte till med läxläsning. Mormor var lärarinna och själv hade hon gått naturvetenskaplig linje, så hon var väldigt duktig på till exempel matematik.

Artikelbild

Hon var också engagerad inom både kulturlivet och politiken. Tillsammans med sin man Sture var hon med och bildade Tjustbygdens konstförening på 50-talet och hon var mycket aktiv i Smålands konstnärsförbund (Vandalorum) och var också med och startade VDM – Västerviks demokratiska miljöparti.

Av de fyra barnen är det två, Örjan och Birgitta, som har valt att följa i föräldrarnas fotspår och bli konstnärer.

Artikelbild

– De blev inte avskräckta! Men det blev jag, skojar Maria.

Men från början var det inte måleri som var det Anne-Marie trodde hon skulle syssla med. Hon växte upp i Västerås och kom senare in på Konstfack, men på möbeldesignlinjen.

– Hon blev tidigt intresserad av det här med att måla, men möbeldesign var det hon trodde att man skulle kunna försörja sig på.

Där träffade hon Sture, som skulle bli hennes livskamrat, och tillsammans satsade de i stället på konsten. De blev kvar i Stockholm i några år och umgicks mycket i konstnärskretsar bland annat ”Klarabohemerna” som var benämningen på en grupp poeter och författare som umgicks i Klarakvarteren i Stockholm i slutet av 1800-talet fram till mitten av 1900-talet.

– Bland dem fanns Gunnar Eklöf och Nils Ferlin, som var mycket goda vänner, berättar Maria.

Anne-Marie fortsatte att måla så länge hon bara kunde, men tyvärr förlorade hon synen på slutet.

– Det var svårt för henne, men hon målade jättelänge. Det var nog bara fem år sedan hon målade sin sista tavla.

Fyra barn, åtta barnbarn och tio barnbarnsbarn hann Anne-Marie få.

– Hon sa många gånger att hon haft ett bra liv, men nu tyckte hon att det kunde vara bra. Hon var inte ledsen över att gå vidare.