Åsa Arping är professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet. Hon forskar om 1800-talslitteratur, reception och hur klass skildras i svensk samtidsprosa.
Övralidspriset
– Tack! Det är fortfarande så overkligt! Den 6 juli kommer jag kanske att förstå. Det är ju underbart att det finns sådana här juryer och priser. Vilken ära! utbrister Åsa Arping.
Du får tillfälle att besöka hembygden, för visst är du nästan östgöte?
– Ja, jag är egentligen född i Strängnäs men när jag var två år flyttade familjen till Överum, på Smålandssidan. Min far gick bort när jag var ett och ett halvt år gammal. Jag har vuxit upp med mamma, barnskötare och styvfar som arbetade som ingenjör på Överums bruk. Jag har småländskt påbrå på mammas sida också. Mina morföräldrar bodde i Västra Ed som ligger strax söder om Valdemarsvik. Jag har dessutom en halvbror på Vikbolandet och en syster i Ljungsbro, så det finns kopplingar till Östergötland.
Åsa berättar att hon var den första i sin släkt som gick treårigt gymnasium; samhällsvetenskaplig linje i Västervik. Sedan styrde hon snart kosan mot Stockholm:
– Jag studerade på Journalisthögskolan åren 1989–90. Jag tog också en kurs i latinamerikakunskap och tänkte mig en framtid som utrikeskorrespondent.
Berätta!
– Det var mycket fokus på Latinamerika i slutet av 1980-talet med Nicaragua och Panama. Konflikter förstås men också spännande saker som hände i kölvattnet av den imperialistiska amerikanska utrikespolitiken.
Verner von Heidenstam på terrassen med utsikt över Vättern.
Sedan flyttade du till Göteborg?
– Det stämmer. Jag flyttade till min dåvarande sambo, men tidningen Arbetet hade precis lagt ner redaktionerna i Malmö och Göteborg, så staden var full med arbetslösa journalister. Jag fortsatte plugga. Tänkte att jag kunde bli kulturjournalist eller så. Jag valde litteraturvetenskap för det hade en bekant läst och hon sa att det var roligt, utbrister Åsa och ler brett.
Det mesta hon tar sig för startar luststyrt, även studierna. Terminerna går snabbt och snart genomgår hon forskarutbildning:
– Då var det fortfarande möjligt att bli doktorand utan anställning. 1998 utlystes en nationell doktorandtjänst med inriktning på genusforskning som jag sökte och fick.
År 2002 disputerade Åsa med sin avhandling Den anspråksfulla blygsamheten: Auktoritet och genus i 1830-talets svenska romandebatt:
– Ja, men det var svårt att få en fast tjänst så jag jobbade med Kvinnovetenskaplig tidskrift i några år. Journalistiken följde ändå med och gör så fortfarande. Jag skriver en del litteraturkritik. Först tio år efter disputationen fick jag till sist en fast tjänst, som lektor vid Göteborgs universitet. Jag blev docent 2011 och 2016 professor.
Biblioteket i Övralid är fyllt av Verner von Heidenstams bokskatter. Här samsas svenska klassiker med utländska verk i original.
Berätta om din forskning!
– Hela min forskargärning har på olika sätt handlat om att undersöka skönlitteraturen i relation till samhället. Jag har drivits av nyfikenhet på hur litteraturen fungerar, hur författare gestaltar sin samtids stora frågor och vad det kan få för betydelse. Jag har jobbat en hel del med Fredrika Bremers kvinnoemancipatoriska roman Hertha (1856) som propagerade för att ogifta svenska kvinnor skulle få bli myndiga. I min avhandling utgår jag från frågan hur det kom sig att det var en grupp kvinnliga författare som grundlade den typ av romaner som under tidigt 1800-tal nådde en bred publik, både i Sverige och utomlands. Detta trots att kvinnor hade väldigt små möjligheter att göra sig hörda. Alla utom änkor var ju omyndiga. Hur gestaltas kvinnors belägenhet i berättelserna? Jag undersöker detta utifrån tre debutromaner från 1830-talet, av Fredrika Bremer, Sophie von Knorring och Emilie Flygare-Carlén. Jag kom fram till att författarna ägnade sig åt vad jag kallar en anspråksfull blygsamhet. De låter påskina att de egentligen inte alls vill synas eller höras och smyger in kvinnopolitik i de till synes ofarliga, kvinnligt kodade hemmiljöerna.
”Det är fortfarande overkligt, men underbart att det finns sådana här juryer och priser. Vilken ära!” utbrister Åsa Arping.
En annan fråga som Åsa Arping arbetat med är hur ”namnet”; författares och kritikers namn blev en vara i litteraturdebatten i Sverige under 1840-talet. Hur övergavs anonymiteten, som tidigare var praxis, mot att skribenter började underteckna sina verk och texter med signaturer, pseudonymer eller egna namn? Hon följer tre kritikerkarriärer och undersöker hur skribenterna rör sig i pressen, på den litterära marknaden och hur de marknadsför sig själva.
2014–17 deltog Åsa i ett forskningsprojekt som undersökte hur en grupp kvinnliga svenska 1800-talsförfattares verk spreds över världen. Fredrika Bremers enorma genomslag i USA under 1840- och 50-talen stod i fokus för henne. Övriga författare var Julia Nyberg (Euphrosyne), Emilie Flygare-Carlén, Anne-Charlotte Leffler och Selma Lagerlöf.
– Mot en mansdominerad svensk litterär kanon såg vi en helt annan bild i den litterära exporten. De kvinnliga författarna översattes och spreds mångdubbelt mer än manliga kolleger som CJL Almqvist, Viktor Rydberg och August Strindberg (vars dramatik dock spreds brett på 1900-talet).
En röd tråd löper genom Åsa Arpings forskning och binder samman projekten genom ett alltjämt sammanlänkat intresse för politik och estetik:
– Jag är väldigt nyfiken på litteraturhistorisk förändring. Om vad som kan uttryckas vid en viss tid, när olika uttryckssätt anses föråldrade och verkningslösa och hur författare utifrån sina förutsättningar och utmaningar, söker nya vägar.
”Jag är uppvuxen i Överum”, berättar Åsa Arping.
Vi talar en stund om litteraturvetenskapen och hur ämnet utvecklats vid de olika lärosätena. Förr handlade litteraturens vetenskaplighet mer om att bevaka och bevara litterär kvalitet:
– Det har hänt jättemycket sedan dess. Inte minst svensklärarutbildningarna har gjort avtryck i ämnet. Snarare än vad folk ska läsa frågar vi oss hur vi får inte minst de unga att läsa alls. En fullgod medborgare måste ha tillgång till språket, där är skönlitteraturen helt grundläggande. Det har blivit tydligt i takt med att skolan tappat sin likvärdighet.
Åsa Arping är också aktiv debattör och har bland annat skrivit om tystnadskulturen på universitet och högskolor när det gäller kriget i Gaza. Bakgrunden var när utbildningsminister Mats Persson gav stöd åt Chalmers rektor som i samband med de pro-palestinska aktionerna försökte förbjuda politiska manifestationer vid campus. Åsa är starkt kritisk till hur politiker lägger sig i den högre utbildningen:
– Vi befinner oss i ett polariserat läge där vi har svårt att nå varandra även inom akademin. Just nu är jag dekan, en chefsposition där jag har ansvar för en rad medarbetare med olika ståndpunkter. Ska universitetet vara politiskt, och kan det vara något annat än politiskt? Sådana grundläggande frågor behöver vi diskutera.
Medaljen som Verner von Heidenstam fick på sin 60-årsdag av Carl Milles 1919.
År 2022 kom Åsa Arping ut med boken Att göra klass där hon ställer frågan; Hur skildras klass i svensk samtidslitteratur och vad kan det lära oss om dagens samhälle? Torbjörn Flygts Underdog (2001), Susanna Alakoskis Svinalängorna (2006) och Åsa Linderborgs Mig äger ingen (2007) är några exempel på realistiska svenska samtidsskildringar. Häri finner Åsa klasskodade handlingar, tankar och känslor. Hon följer hur berättelsen om klass djupnar när den sätts i dialog med andra kategorier, som genus, ålder och rasifiering:
– Samtidens klassbegrepp uppfattas som alltmer otydligt, synen på arbete, identitet, livsstil och välfärdsstat förändras snabbt. Ju mer mångkulturellt Sverige blivit, desto tydligare blir också den roll rasifieringen spelar. I det svenska välfärdsprojektet har ”de andra” hela tiden funnits med, som i Alakoskis Svinalängorna, där den finska arbetskraftsinvandringen och efterkrigstraumat är starkt närvarande. Arbetaridentiteterna har skiftat genom åren men den etniska kopplingen är väldigt tydlig.
På Övralid blommar körsbärsträden om våren.
Klassbegreppet i termer av att vara skötsam och respektabel kommer från brittiska sociologen Beverly Skeggs, berätta!
– Paradoxen är att många från de så kallade lägre skikten avslöjar sin klasstillhörighet just i sina försök att inte visa den. Man slår knut på sig själv i ivern att passera som normal, det vill säga i enlighet med medelklassens normer. I Kristina Sandbergs trilogi om hemmafrun Maj gifter huvudpersonen ”upp sig” med en fabrikör och blir hemmafru. Skildringen handlar mycket om hur hon måste förhålla sig till en miljö hon inte förstår och hur hon ständigt överpresterar för att försöka duga.
Samma ambitioner märks i Sara Kadefors roman Fågelbovägen 32, som utspelar sig i medelklassmiljö?
– Ja, även medelklassen kämpar med sin respektabilitet, där finns en stark etisk kompass och en press i att göra ”rätt”. Du ska äta vegetariskt, köra elbil, vara lyckad på jobbet och ha rätt typ av åsikter. Huvudpersonen i Kadefors roman, gynekologen Karin, personifierar verkligen 00-talets engagerade och stressade karriärkvinna. Hon försöker till varje pris att inte bli som grannarna med polska städerskor som får betalt svart. Men någonstans går hon vilse och befinner sig till sist precis just där hon absolut inte ville vara. Kraven går helt enkelt inte ihop och Karin måste lära sig att bli mindre sträng, mot sig själv och andra.
” Jag drivs av nyfikenhet på hur litteraturen fungerar, hur författare gestaltar sin samtids stora frågor och vad det kan få för betydelse”, förklarar Åsa Arping.
Var klasskillnaderna tydligare förr?
– På sätt och vis. Det finns fler idag som saknar en röst i den offentliga diskussionen, som lever på stand by och aldrig riktigt hör till. Immigranter, ungdomar, gigarbetare och förtids- eller fattigpensionärer är grupper med andra klasserfarenheter än de som brukat skildras i arbetarlitteraturen.
Vad gör du just nu?
–Jag ingår i ett forskningsprojekt där fem forskare från Norge, Danmark, Finland och Sverige undersöker Harriet Beecher Stowes antislaveriberättelse Onkel Toms stuga. Hur den översatts, spridits och åberopats på olika sätt i Norden från 1852 och fram tills idag. Berättelsen har blivit utskälld och hyllad om vartannat och utkommit i en mängd versioner. På Kungliga biblioteket finns över hundra olika utgåvor bara på svenska, så mediehistoriskt är den ett fantastiskt studieobjekt. Den är ytterligare ett exempel på hur skönlitteraturen samspelar med och påverkar samhällsutvecklingen.
Övralid, Verner von Heidenstams hem vid Vätterns strand, är ett pampigt vitputsat hus med utsikt över sjön. Huset stod klart 1925.
Övralidspriset tillkom efter önskemål i Verner von Heidenstams testamente och har fått sitt namn från författarens sista hem, Övralid i Motala kommun. Utdelningen äger rum på på Heidenstams födelsedag den 6 juli. Prissumman är 300 000 kronor och pristagaren får en kopia av den medalj som Heidenstam fick på sin 60-årsdag av Carl Milles 1919.