Jag har en kär bokslukande kusin som då och då förser mig med böcker – alltid valda med omsorg.
Det är som regel böcker som hon själv har läst och tyckt mycket om. Det rör sig inte om sådana som enbart ger förströelse för stunden. Inga deckare (bland vilka det förvisso, enligt min uppfattning, finns många riktigt bra).
Det är oftast böcker med en allvarlig resonansbotten – men för den sakens skull inte befriade från humor – eller böcker som hon tycker har ett osedvanligt njutbart språk.
Det här är gåvor jag alltid blir väldigt glad över. Det är små skatter. Guldkorn funna i den stora bokfloden.
Det senaste guldkornet – som damp ner i brevlådan lagom till min födelsedag för några veckor sedan – är "Ru", skriven av den vietnamesisk-kanadensiska författaren Kim Thúy.
Att försöka skriva något som gör den här boken rättvisa blir inte lätt. Formen Kim Thúy använder för sitt berättande låter sig inte riktigt "fångas" och bestämmas.
Det är prosa och det är poesi. Kärnfullt och vackert, med hjälp av speciella minnesbilder (får vi gissa – för boken är inte helt och hållet självbiografisk ... bara delvis) berättar hon om krig, flykt och mötet med en ny kultur och om spåren som alla våra erfarenheter och upplevelser ristar in i oss – både de kroppsliga och de själsliga spåren.
Den här bokens huvudämne är så aktuellt som det bara kan bli.
Kim Thúy lämnade Vietnam som båtflykting tillsammans med sin familj 1978, då hon var tio år gammal. I dag är hon bosatt i Montreal.
Så vad betyder då ordet ru? På franska betyder det bäck eller flöde. På vietnamesiska betyder det vaggvisa eller att vagga.
Och boken är faktiskt lite grand som en vaggvisa, eller en godnattsaga, för mitt i all eländesbeskrivning är detta en berättelse om medmänsklighet och kärlek och den lämnar kvar en varm känsla av hopp hos läsaren.