I samma veva som allt fler vårdavdelningar för psykiskt sjuka lades ner på 80- och 90-talen ploppade det upp ideella föreningar och organisationer som tog sig ann före detta patienter.
Riksförbundet för social och mental hälsa, RSMH, grundades av just den anledningen. Lokalt fanns stora behov av att ”ta hand om” personer som tidigare suttit på institutioner. Här har RSMH funnits i 20 år.
– När de psykiatriska vårdinstanserna försvann en efter en så fanns det helt plötsligt massa människor ute i samhället som ingen visste riktigt hur man skulle hantera. För många av dem blev de ideella krafterna det enda alternativet, säger Sten Lander som är ordförande i RSMH Västervik sedan tre år tillbaka.
Vi träffas på den kommunala dagverksamheten Ankaret i centrala Västervik. Det bjuds på kaffe och pepparkakor. I rummet bredvid står tv:n på. Några diskuterar vädret. Livligt.
– Många av de som släpptes ut hade enligt min mening inte behandlats klart och stödet de fick av den traditionella vården räckte in till. Så är det fortfarande. Det finns massor av människor som inte får den hjälp de behöver, som övermedicineras bara för att de ska hålla sig lugna.
RSMH har sina lokaler i Ankaret och de samarbetar en del kring aktiviteterna.
Lander är en föreningsmänniska i grunden. Han var med och startade upp föreningen för arbetslösa i Sverige som under sin storhetstid hade över 7000 medlemmar. Sitt engagemang för personer med psykisk ohälsa väcktes när en av hans vänner drabbades.
– Jag fick uppleva psykisk ohälsa på nära håll. Jag såg hur man behandlas av vården, av arbetsförmedlingen och den där känslan av hopplöshet blev väldigt tydlig. Det var en självklarhet att engagera mig ideellt i detta. Jag vill vara ett stöd för dem, någon som de vet ställer upp, det är det som driver mig.
Föreningen är en så kallad brukarförening med olika sociala aktiviteter som inriktning. Det kan handla om enkla saker som att bara träffas och fika, prata och umgås. De arrangerar även resor och sist men inte minst: humlorna. En prisad verksamhet där sång och musik står i centrum. Under ledning av sångledaren Björn Nilsson har de uppträtt ett 40-tal gånger under de senaste sex åren.
– Det är en härlig stämning och sammanhållning i gruppen, folk blir glada när vi uppträder för dem. Det är läkande för såväl de inom gruppen som de vi uppträder för, säger Sten med stolthet i blicken.
Under vårt samtal kommer vi flera gånger tillbaka till traditionell vård kontra de ideella verksamheterna. Det är uppenbart att Sten Lander är skarpt kritiskt till hur samhället tar hand om de med psykisk ohälsa.
– Jag har inga problem med institutionsvården, det är det som händer efteråt som fallerar. Arbetsförmedlingen måste till exempel ta ett större ansvar när det kommer till personer med psykisk ohälsa. Det vanligaste är att personerna sjukpensioneras tidigt och inte får samma chanser att komma tillbaka till ett arbete. Vi har människor här som har IQ långt över medel, klart man skulle kunna ha användning av dem i samhället om de fick rätt hjälp och stöd. Jag träffar människor som kan lösa komplicerade korsord på bara några minuter eller räkna ut ekvationer blixtsnabbt som man själv knappt begriper.
Som förening har RSMH samma problem som många av landets föreningar. Engagemanget smittar inte av sig till ungdomarna som skulle kunna ta över. Sten Lander är 64 år idag och han oroar sig över hur det ska bli i framtiden.
– Fler behöver engagera sig, jag vet att det finns ett stort intresse där ute för det vi gör, säger han och visar upp en insamlingsbössa full med sedlar.
– Kolla här, det här fick vi ihop på bara ett par timmar. Det tyder på vilja att vi ska finnas kvar.
Han har klurat länge på det där. Hur man får fler att engagera sig. En liten ljusning är att de lyckats knyta praktikanter till verksamheten. Unga människor som utbildar sig inom sociala yrken ska praktisera i verksamheten och förhoppningen är att det ska väcka ett personligt intresse så att de stannar kvar.
– Jag hoppas att det kan vara en lösning. Allt fler drabbas av psykisk ohälsa och det går ner i åldrarna. På något sätt måste vi få nästa generation att engagera sig om vi ska ha någon framtid inom det här. Jag är fullkomligt övertygad om att behovet av vårt stöd inte kommer minska, snarare tvärtom.