Följ med Nielsen till psykologen

Psykisk ohälsa blir allt vanligare. Ett sätt att råda bot på sina besvär är att gå i samtalsterapi. VT:s Christoffer Nielsen testade att gå till psykologen.

Psykologsamtal. Elin Börestam är psykolog på Esplanadens hälsocentral och Gamleby                                              hälsocentral. Till höger Christoffer Nielsen, nyhetschef på Västerviks-Tidningen.

Psykologsamtal. Elin Börestam är psykolog på Esplanadens hälsocentral och Gamleby hälsocentral. Till höger Christoffer Nielsen, nyhetschef på Västerviks-Tidningen.

Foto: Caroline Petersson

Psykisk ohälsa2015-04-11 04:09

Det finns ju en hel del fördomar kring det här med att gå till en psykolog.

Vi har bestämt oss för att testa hur det är i verkligheten. Jag är provdockan. Utgångspunkten är journalistisk och primärvårdspsykologen, Elin Börestam, är med på noterna.

Samtidigt är inget av det här fejk. Jag har i verkligheten bekymmer med stress och sömnlöshet och Elin har lagt upp samtalet precis på samma sätt som om jag hade sökt hjälp privat. Okej, nu kör vi.

Elin: Välkommen Christoffer. Jag har via din läkare fått veta att du upplever att du fått sömnproblem på grund av din stressiga tillvaro. Vi ska nu ha ett vägledande samtal där jag kommer ställa en del frågor. Beroende på vad som kommer fram under samtalet så får vi se hur vi går vidare. I vilket fall är min tanke och förhoppning med våra 30 minuter här idag att du ska kunna gå härifrån med något konkret verktyg som du kan testa för att hjälpa dig själv i det du kämpar med just nu. Låter det ok?

Jag: Okej.

Elin: Berätta lite mer om din situation.

Jag: Jag jobbar som journalist, har en tjänst som innebär en hel del stress. Hemma har jag två små barn, vilket också kan vara stressigt och det är nog där som sömnbristen … alltså, de väcker mig ju på nätterna, sömnbristen gör att jag har svårt att hantera stress ibland tror jag. Jag har svårt att sova även när inte barnen stimmar på natten i och för sig … jag vet inte.

Elin: Har du svårt att somna, eller vaknar du på natten av dig själv eller vaknar du för tidigt eller har du en kombination av allt det?

Jag: En kombination skulle jag tro. Det är olika. Det måste nästan vara perfekta förhållanden för att jag ska kunna somna in i tid …

Elin: Vad är perfekta förhållanden för dig?

Jag: Att telefonen varit tyst en längre tid, att det inte hänt något allvarligt med jobbet, att barnen sover och att alla är nöjda och glada typ. Jag läste någonstans att de flesta somnar inom en kvart, det låter ju helt galet, det har aldrig hänt mig tror jag.

Elin: Det där är väldigt olika. Hur lång tid tar det innan du somnar ungefär?

Jag: Svårt att säga, jag brukar somna till olika saker, någon tråkig dokumentär om delfiner eller något sådant. Jag tror jag använder det för att få tyst på hjärnan helt enkelt.

Elin: Det är väldigt vanligt att man tar till sådana saker för att man inte vill vara bara i sig själv. För många är det ofta då som tankar sätter igång, när det är tyst och stilla runtomkring.

Jag: Absolut, det är knepigt det där. Man vill vakna i någon slags stridsberedskap om det händer något, något med barnen eller något med jobbet. Det händer ju lite då och då … vissa journalister har ju ångest över att de missat något eller stavat fel eller så, men det har inte jag. Det är mer det här att jag alltid vill bara beredd …

Elin: Det låter inte som att du ältar särskilt mycket, det är mer som att du har en inre stress som delvis sätter sig i kroppen, även under perioder när det till synes är lugnt runt omkring.

Jag: Just det, precis.

Egen reflektion:

Det är ju ganska märkligt det här egentligen. Att prata så öppet med någon som man aldrig träffat förut. Men skönt samtidigt. Det känns som man kan säga vad som helst utan att skapa förvåning, förvirring och uppmaningar till höger och vänster. Avkopplande, fast samtidigt lite nervöst. Märkligt, som sagt, men säkert nyttigt. Vi hänger kvar en stund vid min arbetssituation. Det är inget dramatiskt med den egentligen men jag kan inte avslöja några detaljer här av olika skäl. Vi konstaterar slutligen att det inte är något som går att ändra på. Och inte heller vad gäller min familjesituation. Det är som det är. Det gäller bara att acceptera det och hitta verktyg som gör att jag kan hitta ett lugn trots allt som händer runt omkring mig.

Vi fortsätter samtalet med hur jag gör för att komma ner i varv och hur mina sömnrutiner ser ut.

Elin: Ett konkret tips är att inte ligga kvar i sängen om du inte kan sova. Låt oss säga att du går upp om du inte somnar på cirka 20 minuter. Vad tror du om det?

Jag: Herregud, jag skulle inte göra annat än att resa mig upp, jag somnar aldrig på 20 minuter.

Elin: Som jag tolkar dig så gör du allt för att inte tänka på att du behöver sova, det är en sorts flykt. Du måste möta dina tankar och lära dig att låta de komma och gå. Mitt förslag är att du accepterar att du inte kan somna, res på dig och gå och gör något annat, men håll inte på med datorn, mobilen eller något annat som kan stimulera hjärnan alltför mycket. Gör något tråkigt. Hjärnan är fenomenal på att koppla samman olika saker och ligger du i sängen för länge vaken så kopplar hjärnan ihop sängen med vakenhet.

Jag: Jag köper det, alltså min säng hatar mig, känns det som.

Elin: Brukar du försöka somna på andra ställen än sängen?

Jag: Absolut, mitt i natten brukar jag gå iväg någon annanstans, kanske till gästrummet eller soffan eller så. När man har barn, dessutom, brukar man ju aldrig vakna på samma plats där man somnade ändå. Vissa nätter är det ett jävla springande faktiskt.

Egen reflektion:

Jag förstår vad hon vill ha sagt, psykologen. Att jag är rädd för min egen säng, typ. Och så kanske det är. Jag kämpar emot lite just här under vårt samtal. Jag vill påstå att det är barnen som gör att jag kutar runt på nätterna, och det stämmer ju delvis, men även de nätter när de sover utan att vakna är jag ändå uppe och springer.

Samtalet fortsätter med konkreta tips på saker man kan göra innan sänggående.

Ta en promenad. Ta ett bad. Inte göra något som stimulerar hjärnan för mycket. Jag nickar instämmande och lovar mig själv att försöka.

För säkerhets skull antecknar Elin på en tavla så att jag bokstavligen får se mitt beteende framför mig. En kolumn visar saker jag gör för mycket av innan sänggående och en annan kolumn visar vad jag gör för lite av.

Vi rundar av samtalet. 30 minuter har snart gått.

Elin: Det är helt upp till dig men mitt råd till dig är att försöka använda de verktyg du har fått här i dag. Jag skulle också rekommendera att du börjar anteckna dina sömnvanor. På så sätt kan du lättare se ditt eget mönster och rätta till det som inte fungerar. Om du vill är du välkommen att höra av dig igen om några veckor så får vi se hur det har gått. Gå också gärna på någon av våra veckovisa föreläsningar på temat psykisk hälsa. I ditt fall är vår stressföreläsning och sömnföreläsning kanske mest aktuellt. Då kan du få ytterligare kunskap och konkreta verktyg att jobba vidare med.

Jag: Är mitt beteende farligt, skulle du säga?

Elin: Under en längre period kan det vara farligt, och i synnerhet om det blir värre. Det viktiga är att du för in regelbundna återhämtningsaktiviteter i schemat, såsom avslappning, socialt umgänge och fysisk aktivitet, oavsett hur ditt schema ser ut i övrigt. Sömnen är otroligt viktig, men vi klarar oss ofta på mindre sömn än vad vi tror. Du skulle förmodligen må mycket bättre om du fick bukt på dina problem, du skulle ha en mer balanserad tillvaro, men jag ser ingen direkt risk för utmattning eller andra typer av svårare åkommor baserat på det som framkommit här i dag. Men jag rekommenderar starkt att du tar det här på allvar och försöker bryta de beteendemönster som vi pratat om, för din egen skull.

Egen reflektion:

Jag känner mig upprymd över att psykologen inte tyckte att jag var ett ”omöjligt fall”. Att mina beteenden helt klart går att fixa. Sedan gäller det att bara göra det också. Det där att gå från tanke till handling kan vara knepigt. Men jag har lovat mig själv att göra ett seriöst försök. Att gå till en psykolog känns inte det minsta märkvärdigt, så här i efterhand, utan snarare som något ganska självklart. Lika självklart som att åka till verkstaden om bilen är paj och man saknar verktyg och kompetens att laga den själv.

Psykisk ohälsa

Psykologisk rådgivning

Under ett inledande så kallat FACT-samtal får patienten möjlighet att berätta om det som hen i dagsläget upplever problematiskt eller svårhanterligt samt hur livet ser ut i övrigt. Något som normalt sett alltid också beaktas och vävs in under samtalet är patientens sociala kontaktnät/umgänge, fysisk aktivitet, bruk av alkohol och droger, boendesituation, arbete och fritidssysslor, sömn och kostvanor samt suicidriskbedömning. Tanken är att patienten utefter egna inre och yttre förutsättningar ska få med sig ett eller flera konkreta verktyg för att kunna påverka och bättre hantera det som upplevs svårt. Anpassade beteendeförändringar är det som står i fokus. FACT (Focused Acceptance and Commitment Therapy) är alltså baserad på KBT (kognitiv beteende terapi), men i komprimerad form. Precis som ett besök hos en allmänläkare, intresserar sig psykologen för vad patienten kämpar med just nu. Utgångspunkten är att vi genom problemlösningsstrategier förhoppningsvis kan bete oss eller förhålla oss annorlunda till aktuell problematik. Därigenom ger vi oss bättre förutsättningar för att kunna leva mer i linje med våra värderingar och livsmål.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om