I mitten på september varje år lastar han sin "Venus" full med potatis och lök från Öland. Sill säljer han också.
Sedan kör han från Mörbylånga och upp längs fastlandskusten. Två vändor blir det, innan han återvänder till hustrun och hemmet i Valdemarsvik någon gång i mitten på december.
När VT träffar honom ligger han vid Sandbyhovsbryggan i Loftahammar. Via tydligt hemtextade skyltar längs vägen går det lätt att ser var han finns.
Det här är andra resan. Från Mörbylånga har Lasse gått via Mönsterås och Figeholm till Loftahammar.
Efter Loftahammar väntar stopp på följande platser: Valdemarsvik, Kättilö, Håskö, Oxelösund, Nävekvarn, Gränsö i Bråviken, Arkösund och upp till Tyrislöt, som ligger i Sankt Annas skärgård.
Lasse Lind, eller "Potatis-Lasse", som han själv kallar sig, föddes 1942 på Kungsholmen i Stockholm, men kom som åttaåring till Norrköping. Direkt efter folkskolan, när han var 15, gick han till sjöss.
Han var i handelsflottan på skutor, motorfartyg och ångfartyg.
– Jag har alltid sökt mig till gamla fartyg.
När han slutade på de större fartygen 2008 hade han redan gjort ett antal potatisturer. Det började han nämligen med redan 2003. Då fick han ledigt tre månader varje år för att frakta potatis från Öland och in till fastlandet.
Förr i världen var sådana resor vanliga.
– Alla transporter längs kusten gick sjövägen, innan lastbilarna kom. Den sista potatisseglaren slutade 1964. Sedan var det ett uppehåll, tills jag började, säger han.
Potatis-Lasse är emot utvecklingen att alla nästan varor ska gå med lastbil. Så länge han får vara frisk, tänker han fortsätta med sina sjöresor, som också ger ett välkommet tillskott till den annars ganska magra pensionen. Pengarna från resorna räcker till underhåll på båten, en fin träskuta från 1929, byggd i Danmark.
Som hjälpmotor i den har han en tändkulemotor från 1945, tillverkad av Hundested Motorfabrik i Danmark.
Han bor på båten under resorna och lever på sill och potatis. Förstås.
Men det blir långa kvällar, eftersom hustrun – Pamela Lind – oftast inte är med ombord. Då läser han. Han har också en liten radio "så att jag kan höra sjörapporten", men ingen dator.
– Nej, för sjutton, säger han med eftertryck.
Däremot har han en mobiltelefon, så att han kan meddela sig med omvärlden. Det är en liten eftergift åt den nya tiden, fast under protest...