Det finns händelser i svensk handikapphistoria som aldrig får sjunka in i glömskans dimma. Jag tänker på de inhumana tandexperiment som genomfördes perioden 1945-55 vid Vipeholms sjukhus i Lund på över 1 000 personer med grav utvecklingsstörning. Tandexperimenten gjordes efter beslut i Sveriges riksdag på förslag av Medicinalstyrelsen. De utvecklingsstörda fick mot sin vilja äta en kletig och söt kola för att se hur detta ätande påverkade deras tänder. Och detta hände för bara 50 år sedan. Kom inte och säg att allt var bättre förr!
Sonen Robert har just skrivit en studentuppsats om svensk handikappvård under 1900-talet och där också skrivit om Vipeholmsexperimentet. Ett experiment som i alla fall för mig var tämligen okänt. Men efter att ha studerat det lite närmare nu fattar jag vidden av detta övergrepp mot människor, som inte kan försvara sig. Tala om förnedring av människor. Hur kunde riksdagspolitiker och ansvariga vid Medicinalstyrelsen ta ett sådant beslut? I dagens samhälle med kritiska media och anhöriga tror jag inte detta skulle kunna inträffa, eller?

I tidningen Handikapphistoria (nr 1 2004) redogör professorn i praktisk filosofi vid Linköpings universitet Bo Petersson för de grymma experimenten. Den kola som de intagna på Vipeholms sjukhus fick äta under fyra år blev känd under ett eget namn, Vipeholmstoffee. När studien avslutades efter nära tio år kunde man konstatera att både män och kvinnor hade ett 20-tal kariesangrepp i sina tänder. Paradoxalt menar professor Bo Petersson har dessa grymma experiment lett fram till att vi har en bättre tandhälsa. Begreppet lördagsgodis sägs vara ett resultat av dessa tandexperiment - vi insåg faran med godis och ville att vi skulle äta bara en gång i veckan och rekommenderades regelbunden tandborstning.

Vissa riksdagsledamöter hade under åren höjt sina röster i protest mot Vipeholmsundersökningarna, som första åren också sponsrades av bland andra Svenska choklad- och konfektyrfabrikantföreningen och Svenska Sockerfabriks AB. Men det var studentföreningen Verdandi i Uppsala, som på allvar satte fart på debatten. En ung student, Lennart Berggren, arbetade på Vipeholm och fick på nära håll se hur patienterna behandlades och hur skrämda de var när de såg personal i vit rock. Verdandi bjöd in till, offentligt möte i Uppsala 1953 - 350 personer kom och debatten pågick i fyra timmar.
Nu visste hela Sverige genom media om dessa experiment. Och i statsverkspropositionen nummer 1,1954 kunde man sedan läsa "att klientelet på Vipeholms sjukhus ej bör tagas i anspråk för försöksverksamheten efter den 1 juli 1955". Flera skäl låg bakom de nedlagda experimenten; företagen drog in sina bidrag, riksdagsledamöter protesterade, media uppmärksammade experimenten och så den fräna debatten i studentföreningen Verdandi i Uppsala. Skulle detta eller liknande experiment på utvecklingsstörda kunna hända igen år 2006 ? Jag hoppas inte det.
I sonens studentuppsats om svensk handikappolitik de senaste hundra åren finns annars anledning till att känna stolthet över hur förutsättningarna för handikappade klart förbättrats i vårt land.
Det stora genombrottet kom 1993 med lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Även i internationell jämförelse ligger Sverige och övriga nordiska länder väl till. I många länder göms fortfarande handikappade undan.
I svenska fallet får många funktionshindrade möjlighet till eget boende med det stöd och den service som behövs. Men mycket återstår att göra. Kollektivtrafiken måste anpassas för funktionshindrade. Färdtjänsten måste göras mer effektiv.

Och det viktigaste i dag är att behålla resurserna på oförändrat hög nivå. En ständig kamp för handikappade, deras anhöriga och handikappföreningar pågår. Det brukar sägas att ett samhälles utvecklingsnivå bedöms utifrån hur handikappade behandlas. Sverige ligger nu bra till internationellt sett. Men som alltid; kraven växer på ännu bättre villkor.