Boden byggdes 1996 intill ett äldre båthus från 1800-talet. 2010 upptäckte kommunen att boden saknade strandskyddsdispens. Ägaren hänvisade till att han hört sig för med en tjänsteman vid kommunen 1994, som ställt sig positiv till bygget.
Efter att den olovliga boden upptäckts samrådde kommunen, och ägaren. Två byggnader vid vattnet var för mycket, däremot var båthuset i dåligt skick, och dessutom felplacerat.
Man kom fram till att en gångbar lösning som inte skulle minska allmänhetens tillgång till stranden skulle vara att båthuset revs, och att den nyare sjöboden sågs som en ersättningsbyggnad.
Länsstyrelsen däremot köpte inte lösningen utan avslog ansökan. Bodägaren vände sig då till mark- och miljödomstolen som alltså går på länsstyrelsens linje.
Till domstolen har markägaren anfört att riva boden och renovera det nedgångna båthuset skulle vara en dålig idé. En anledning till båthusets dåliga skick är att det nuvarande läget svämmas över vid högvatten.
I sjöboden finns en bastu, som inte bara används av ägaren. Ett 40-tal boende i grannskapet har tillgång till bastun.
Det bevekade inte rätten. Den konstaterar att sjöboden inte skulle kunna ses som en ersättningsbyggnad till båthuset. Dessutom anser man att sjöbodens utformning med fönster och en veranda privatiserar stranden mer än en traditionell sjöbod eller båthus.
Rätten skriver också att bestämmelserna i miljöbalken säger att man ska vara restriktiv med dispenser av andra skäl än de som anges i lagen.