Den 19 augusti fattade miljö- och byggnadsnämnden två uppmärksammade beslut om fastigheten på Kålgårdsviken.
* Huset fick inte användas som bostad. Den strandskyddsdispens som ägaren fått innan huset byggdes rörde en byggnad för offentlig uthyrningsverksamhet – misstanken var att huset istället användes som fritidshus.
* En grind och en förbudsskylt skulle tas bort.
Ägaren fann sig inte i beslutet utan anlitade advokaten Björn Hellman för att göra ett överklagande.
I överklagandet skjuter de in sig på att tomten varit bebyggd sedan åtminstone senare halvan av 1800-talet. Under lång tid har tomten varit inhägnad.
– Av lantmäteriakter från 1894 framgår att fastigheten varit bebyggd för bostadsändamål, och därefter nyttjats både för bostads- och verksamhetsändamål, skriver Hellman.
Han hänvisar också till ett flygfoto från 1939 eller 1940 där tomten har ett staket.
Därför anser advokaten att hans klient överhuvudtaget inte skulle ha behövt söka strandskyddsdispens inför byggandet. Han anser att kommunen inte kan gå in och begränsa användningsområdet för en befintlig fastighet.
– Dispensen är en nullitet. Det existerar inte rättsligt sett, skriver han.
Därför menar han att kommunens efterföljande handläggning bygger på en felaktig grund.
I överklagandenas fortsättning hävdar han att kommunen i stora delar handlagt ärendet utan att fastighetsägaren fått tillfälle att kommentera uppgifterna. I andra fall har svarstiden varit för kort, både fastighetsägaren och advokaten har haft begränsat med tid att sätta sig in i de uppgifter som framkommit.