Debatt Inom tjugo år kan i västra Ryssland finnas ett tiotal landbaserade lättrörliga fjärrstridsenheter med tillsammans tusentals målsökande missilrobotar mot mark-, sjö- och luftmål som effektivt kan bekämpa fasta och rörliga mål ner till fordonsstorlek. Det med konventionella och minikärnladdningar. Liknande förmåga får USA/Nato.

En militär konflikt i nordvästra Europa mellan parterna kan då starta med ett kuppartat militärt angrepp mot oss då den part som först säkrar baser för fjärrstridsenheter på svenskt territorium vinner tunga fördelar som ökar möjligheterna att vinna konflikten. Ett militärt angrepp mot oss i det syftet kallas här deloperation då den är del av anfallande parts huvudoperationer mot motparten i ett vidsträckt område omfattande nordvästra Europa från Uralbergen till mitten av norra Atlanten, västra Arktis och haven runt detta. Mitt i området ligger Sverige.

Blir Ryssland först med baser på svenskt territorium kan ryska fjärrstridsenheter bekämpa Natos stridskrafter längre in på av Nato kontrollerat område och med sitt nya antirobotluftvärn

effektivare skydda egna stridsstridskrafter mot Natos robotattacker än vad som är möjligt från eget territorium. Motsvarande fördelar får USA/Nato med baser här.

Syftet med en deloperation är att inom en vecka säkra fem till sex baser. Operationen börjar med överraskande intensiva robotattacker mot våra ledningssystem, flygets och marinens flottiljer, baser samt arméns anfallsbrigader. Dessa mål nås inom femton minuter efter avskjutning från ryskt område. Mer än hälften av målen slås ut i attackerna om vi då som i dag, saknar ett effektivt antirobotluftvärn. Enskilda baser tas med en till två luftburna lätt mekaniserade elitenheter understödda av fjärrstridsenheter.

Dagens försvarsstruktur – insatsförsvaret – saknar förmåga att söka upp angriparens elitenheter och i duellstrider slå dessa. För att kunna det måste armén förstärkas med ytterligare fem till sex anfallsbrigader och flygets och marinens flottiljer spridas över ett stort antal krigsbaser. Dessutom måste ett antirobotluftvärn med fem till sex bataljoner anskaffas. En extremt dyr och tveksamt kostnadseffektiv förstärkning av insatsförsvaret.

En operativt och kostnadsmässigt effektivare försvarsstruktur än ett insatsförsvar är sannolikt ett värnpliktsbaserat defensivt ytförsvar med hundratals små enheter som är för små att kostnadseffektivt bekämpa med fjärrstridsenheter. Små enheter som ständigt ”svärmar” runt och mellan angriparens baser och utför jägarliknande överfall med lätta korträckviddiga målsökande mark- och luftmålsrobotar och utskjutbara minor.

Syftet med striden är inte, som med ett insatsförsvar, att i duellstrider slå fienden utan att trovärdigt kunna visa att deloperationer kostar mer i tid och bindningar av resurser än de fördelar den väntas ge gentemot huvudmotståndaren och att angriparen därför avstår från deloperationer mot oss.

Det är hög tid för försvarspolitiker och försvarsledning att inse och acceptera, att fjärrstridsenheter är ett nytt reellt och snabbt växande vapentekniskt och operativt hot som ytterligare ökar både Rysslands och USA/Natos operativa intressen för delar av vårt markterritorium. Det väcker frågan om vi fortsatt ska satsa på ett gradvis förstärkt insatsförsvar eller på en ny försvarsstruktur, till exempel ett ytförsvar.

Debatt om dessa alternativs för- och nackdelar måste snabbt startas i allmän media. Det då försvarspolitiker och militärledning syns sitta fast i ett insatsförsvarstänk och blundar för det nya hotet.