Det var i november 2013 som de 160 anställda på Akzo Nobel i Gamleby fick chockbeskedet. Fabriken skulle läggas ner.
Direkt när de kom in i matsalen, förstod de att det var något allvarligt.
– Det var ommöblerat, minns Madelene Karlsson, klubbordförande för Unionen på företaget.
Flera höga chefer inom koncernen var där. Karlsson berättar att en av dem hade ett papper och läste högt från, och Maria Fiskerud, då informationschef på Akzo, översatte till svenska.
En del hoppades att beslutet inte var slutgiltigt. Andra lät hoppet fara direkt. På fackens begäran togs en löntagarkonsult in. Han pekade i sin rapport på en rad risker med att flytta produktionen. Men det ändrade ingenting.
De anställda konstaterar nu att kunderna flyr företaget. Kunderna ville ha produktionen kvar i Gamleby. Det var den färgen de ville ha. Inte någon från Malmö.
Thommy Strandh, 63 år, har jobbat rekordlänge på Akzos fabrik i Gamleby, snart 46 år. Han var bara 17 år när han började.
Han minns knappt att någon fått sluta på grund av arbetsbrist på företaget under alla dessa år. Konjunktursvängningar har nästan alltid kunnat hanteras genom naturlig avgång. Dessutom har det mesta pekat uppåt.
– Hela tiden har det varit något på gång. Gamleby var en förebild i koncernen. Att vi varit små, har varit en fördel, för flexibiliteten. Vi fick beröm för det.
Lasse Eriksson har varit 33 år på Akzo. Hans pappa, Kjell Eriksson, var produktionschef och var med vid flytten av det som då hette Svensk Färgindustri från Stockholm till Gamleby 1963.
– Det var roligt att gå hit förr, säger Lasse.
Utan motivationsbonusen tror han inte att någon hade gått till jobbet efter nedläggningsbeskedet. De anställda är dock besvikna på hur de drabbas av detta, när det kommer till att stämpla. Som VT tidigare berättat får IF Metalls medlemmar inte stämpla under tre månader, Unionens under nio.
Nu är det inte långt kvar att jobba. Trots att de vetat det länge, beskriver vissa det som en chock att en dag få se sitt namn på tv-skärmen, där det står vilka som ska sluta härnäst. Thommy Strandh kände det som om en rullgardin drogs ner.
Claes Johansson, som varit på Akzo i 16 år, tror inte att man kan förbereda sig på något sådant här. Sedan är det olika hur man reagerar.
– Många blev knäckta, när de fick beskedet. För en del kom det senare.
Att jobba på som vanligt under uppsägningstiden, har inte varit lätt. Madelene Karlsson säger att de liksom gått in i ett robotläge, och gjort saker för att de måste.
– Jag är imponerad över hur alla har fixat det, men vi har stöttat varandra.
Jonny Gustavsson, också från Unionen och med mer än 30 år på företaget, betonar att de ändå gjort ett bra jobb.
– Vi har gjort det vi ska.
Ingen av dem som VT talat med har klart med något nytt jobb. Nu ska de gå till arbetsförmedlingen.
– Vi har varit stolta över att jobba på Akzo Nobel. Det är vi inte längre, säger Claes Johansson.
– Det var synd att det skulle sluta så här, säger Madelene Karlsson.