Indiska lärare kräver mensledigt

För brittiska BBC berättar en kvinnlig lärare som arbetar på glesbygden i den indiska delstaten Uttar Pradesh, jättelandets allra folkrikaste, om ett månatligt återkommande besvär.

Skolan som hon jobbpendlar till har hundratals studenter men bara ett fåtal toaletter, som dessutom sällan städas. När hon har mens finns ingenstans att ta vägen.

– För de lokala lärarna går det ändå bra, de kan gå hem om de behöver badrummet. Men för de som kommer från andra byar är det ett stort problem, säger läraren.

Yrkesföreningen Mahila Shikshak Sangh, som samlar kvinnliga lärare i Uttar Pradesh, uppskattar att 70 procent av dess runt 200 000 medlemmar arbetar på glesbygden. Organisationen har precis sjösatt en kampanj med krav på tre dagars mensledighet varje månad.

– Många upplever fysiskt obehag och oro och att behöva resa 30–60 kilometer för att nå avlägsna landsbygdsskolor kan vara särskilt utmattande, säger ordföranden Sulochana Maurya till BBC.

– I vissa områden där det saknas regelbunden kollektivtrafik måste de lifta. Ibland reser de sista biten på en traktor eller oxkärra.

Tabubelagt ämne

Mens är djupt tabubelagt i stora delar av det indiska samhället och de uråldriga föreställningar som omgärdar menstruation orsakar diskriminering än i dag.

Samtidigt syns små tecken på förändring – och mensledighet är inte ett okänt koncept i landet. Mångmiljardföretaget Tata Steel, med drygt 80 000 anställda, erbjuder mensledighet. Det gör även matleveransföretaget Zomato liksom flera mindre medie- och marknadsföringsbolag i storstäderna.

Och i granndelstaten Bihar har kvinnliga myndighetsanställda möjlighet att ta ledigt två dagar varje månad av "biologiska skäl".

– Så varför kan inte Uttar Pradesh också göra det? säger Sulochana Maurya till BBC.

Elever drabbas

Det är inte bara lärarna som lider av socialt stigma och bristande hygienfaciliteter. Enligt FN:s utbildningsorgan Unesco hoppar hisnande 23 miljoner indiska flickor varje år av sin utbildning hellre än att gå till skolor där både förståelse och sanitetsutrustning saknas.

– För ögonblicket slåss vi för lärarna. Senare kan det utvidgas till eleverna också, säger Sulochana Maurya.