100 fritidsgårdar kan inte ersätta en förälders omsorg

Men något gick fel. Fruktansvärt fel. Slag, sparkar, blod, hårda ord. Kanske startade det med ett gräl, en dispyt som byggde på ett missförstånd. Det som inte fick hända hände. Plötsligt byttes diskoljus mot blåljus, dansmusiken mot sirenernas genomträngande ljud. Läkarna på S:t Görans sjukhus konstaterade stora blödningar i hjärnan. Han fick aldrig uppleva sin 17:e födelsedag. Samtidigt som jag upplevde livets mirakel på BB, genomgick 16-åringens familj och vänner det värsta dygnet i sitt liv på andra sidan stan. Kontrasterna hade inte kunnat vara större. Gränslös lycka och svart klibbig sorg under samma skälvande nattimmar. Livet kan vara så grymt orättvist. Några dagar senare fick jag ett mejl från signaturen "orolig mamma". Hon ville veta vad kommunen gör konkret för att öka tryggheten bland barn och unga. En högst relevant fråga, men ändå att börja i fel ände. Det offentliga har stort ansvar i att organisera ungdomsmottagningar, drogförebyggande arbete och fältassistenter som rör sig bland unga på kvällar och helger. Givetvis är det också viktigt att erbjuda ungdomar roliga fritidsaktiviteter och en trygg skolmiljö - men hundra fritidsgårdar kan aldrig ersätta en enda förälder som bryr sig. Det finns en tendens i Sverige att det alltid är någon annan som bär ansvaret. Det är nästan som en ryggmärgsreflex. När något oförutsett inträffar kommer genast krav på att det offentliga ska ta ansvar för våra barn och unga. Men staten är ingen bra förälder. Vad som ger trygga barn och ungdomar är trygga och ansvarstagande vuxna. Av vuxenvärlden kan våra barn och unga lära sig lojalitet, osjälviskhet, ansvar, kärlek, ödmjukhet, plikt, respekt, jämställdhet och trohet. Barnombudsmannens nya rapport "Vem kan man lita på" är dyster läsning. Den visar att en av fem elever inte är trygga i skolan, nästan en av tre känner sig otrygga på rasterna. Den visar också att många barn och unga frekvent utsätts för brottsliga handlingar. Det handlar om hot, våld, mobbning, misshandel, stöld eller skadegörelse. Barnombudsmannen Lena Nyberg konstaterar att med allt färre vuxna bland barnen ökar också brottsligheten. Vad säger då barnen själva? Vad är deras lösning? De tror att den brottslighet som förekommer i deras vardag kan stoppas med vuxnas hjälp och stöd. Samtidigt säger barnen att de inte litar på att vuxna skulle reagera om de bevittnade ett brott. Hur blev det så här? Varför verkar vuxna ha kapitulerat inför föräldraansvaret? Åter till Kungsholmen. Enligt polisen förekom det alkohol på festen den där ödesdigra kvällen och enligt vittnesförhören fanns inga vuxna på platsen. Inga vuxna. Kanske hade de annat för sig. Filmkväll i soffan, restaurangbesök, jobb eller en teaterföreställning? Att bli förälder förändrar hela livet. För egen del har det väckt en massa funderingar. Blir jag en bra mamma? Hur ska man kunna sätta gränser utan att vara för sträng? Jag kommer förmodligen inte göra allt rätt, men jag vill visa att jag bryr mig och ge så mycket kärlek jag bara kan. Framförallt vill jag investera tid i mitt barns liv. Hoppas att det är gott nog.