Som av en slump sänder SVT:s Dokument Inifrån programmet "De oförsäkrade" kvällen innan det inbokade mötet med Carina Näsström.
I programmet berättas hur svårt det är att få skador som uppstår i vården och äldreomsorgen att bli klassade som arbetsskador. Carina Näsström säger att hon känner igen alltsammans.
Hon började arbeta i hemtjänsten 1988. Hon berättar, inte utan nostalgi, om ett jobb där det ingick att laga mat åt de gamla, eller att gå ut och gå med dem.
- Jag bakade tillsammans med en tant. Visserligen var hon för gammal för att baka själv, men hon kunde sitta med i köket.
I början av 90-talet förändrades arbetet drastiskt. Hemtjänsten fick börja ta hand om äldre som var betydligt sjukare än de tidigare klienterna. Tempot blev högre, och arbetet tyngre.
Enligt Carina Näsström var de anställda helt oförberedda på det som kom. Man fick inga personalförstärkningar, och man fick inte de hjälpmedel som behövdes.
- På ett sjukhem eller sjukhus är sängar anpassade, och det finns lyftanordningar. Det fanns inte när man skulle ta hand om gamla i deras hem.
Hon berättar om en patient som hade ett trångt badrum, där en personal fick stå i badkaret och den andra ute i hallen när man skulle lyfta ner den gamle i badkaret.
Priset som hemtjänstpersonalen betalade kändes i ryggar och axlar. Enligt Carina klagade alla i arbetslaget på smärtor.
1995 råkade Carina ut för en olycka. När hon skulle hjälpa en patient att gå, föll patienten plötsligt utan förvarning ihop.
- Det enda jag tänkte på var att han inte fick slå i huvudet, jag tog emot, men skadade ryggen.
Ryggsmärtorna släppte inte. Hon gick hos företagshälsovården som satte diagnosen "lumbago" - i dagligt tal ryggskott. Insatserna från den sjukgymnast som sattes in hjälpte inte heller.
- Ryggskott är ett tillfälligt tillstånd som ska gå över på några veckor, säger Carina, och berättar att smärtorna inte gick över.
Till slut tog hon tjänstledigt två år och vidareutbildade sig, bland annat på textillinjen på Gamleby folkhögskola.
När tjänstledigheten var över förhörde hon sig om vidareutbildningen kunde leda till andra arbetsuppgifter inom kommunen där hon inte behövde göra tunga lyft.
- Då fick jag höra att målet var att jag skulle tillbaka till mitt gamla arbete. Först på 75 procent. Om jag inte klarade det så skulle man prova om jag kunde jobba 50 procent, och om det inte gick så skulle man prova 25 procent. Jag förstod att av en sådan rehabilitering skulle jag krokna helt, så jag sade upp mig.
Att hitta jobb skulle inte visa sig enkelt. En orsak är den risk en arbetsgivare tar om man anställer en person med en arbetsskada.
- Den nya arbetsgivaren riskerade att få rehabiliteringsansvaret, säger Carina.
Till slut bestämde hon sig för att inte berätta om sin rygg när hon sökte jobb. Det visade sig ge resultat. När hon sökte ett deltidsvikariat som textilslöjdslärare på skolan i Hjorted fick hon inte bara vikariatet utan också ett annat deltidsvikariat som elevassistent. Under åtta års tid kunde hon jobba på olika vikariat i Hjorted.
För två år sedan tog vikariaten slut, och i samband med att hon skulle skriva in sig på arbetsförmedlingen kom åter diskussionen om hennes diagnos upp. Nu gjordes en röntgen som visade på en förskjutning av en kota. Dessutom konstaterades att hon drabbats av en kronisk muskelinflammation. En följdåkomma av att hon gått med ryggskadan utan att ha fått rätt hjälp.
I dag går hon på en rehabilitering som ger resultat.
- Jag har blivit mycket bättre, men det kommer aldrig att bli bra.
Det som hon tycker är värst är att hon tror att det finns många med samma historia som henne. Carina Näsström, och hennes familj har kunnat stå på sig. Det är långt ifrån alla i den situationen som har den förmågan.
- Man bli nerkörd av smärtan, och orkar inte ta strid, säger Carina Näsström.