Sture Larsson ligger begravd på Nya Kyrkogården i Västervik, i en familjegrav.
I mitten av maj 1931 hade vreden kokat över bland arbetare i Ådalen. Ett protestmöte i Kramfors organiserades, för att protestera mot att ägare till traktens stora industrier tagit in strejkbrytare för att fortsätta arbetet när den ordinarie arbetskraften strejkade mot sänkta löner och sämre villkor. Mötet utvecklade sig till ett demonstrationståg som gick mot Sandviken, där strejkbrytarna lastade ett fartyg med last från en massafabrik.
Där blev flera strejkbrytare misshandlade av uppretade arbetare.
Dagen efter anordnades ett möte till i Ådalen, mellan 3 000 och 4 000 anslöt. Då var polisen, förstärkt av militär, mer beredda och de försökte stoppa tåget som var på väg till Lunde där strejkbrytarna bodde. De uppretade arbetarna kastade sten och militärernas hästar och flera soldater skadades. På plats var också 19-åriga Sture Larsson från Västervik.
Snart finns han inte mer.
Flera gånger försökte ordningsmakten få demonstranterna att upphöra med marschen, utan framgång. När ett befäl tyckte sig se vapen och höra skott från folkmassan öppnade man eld med gevär och kulsprutor. Fem dog, en av dem var Sture Larsson.
Händelsen, som brukar betecknas som "Skotten i Ådalen", är omtalad och har bland annat blivit film, så obekant är den inte.
Snart kommer också Ådalsbandet till Bryggaren i Västervik med sin föreställning "Eldupphör" där de berättar om händelsen. Av den anledningen kan det vara intressant att vi berättar lite mer.
VT:s mångåriga medarbetare Bengt Faleij har i flera tidigare artiklar skrivit om Sture Larssons öde, baserade från artiklar i tidningarna från den tiden. Det är dessa artiklar vi hämtar vårt stoff ifrån.
Sture Larsson föddes i Stockholm och när han var sex år gammal flyttade han med sin familj till Västervik. 1929 skrevs han in vid Västerviks Sjömanshus, 17 år gammal. Han arbetade på flera fartyg och mönstrade 1931 på en ångare från Oskarshamn, Sirvald. Ångaren låg vid Svanö strax utanför Kramfors och lossade kol när konflikten vid Lunde blossade upp.
Vi får anta att det var ren nyfikenhet som fick honom att ge sig av till Kramfors, utan sina chefers vetskap, för att titta på den stora demonstrationen. Han verkar inte ha deltagit aktivt i protesterna men han följde demonstrationståget. Det var en orolig plats, och en orolig tid. Sture var mitt i skottlossningen.
Kulorna ven och vissa träffade sitt mål, andra blev förlupna rikoschetter. En av dem träffade Sture Larsson i axeln, skadan blev stor som en gammal tvåkrona, skrevs det.
Skadan blev allvarlig, Sture dog. Ytterligare tio personer skadades av militärernas eld.
Det tog ett par dagar för beskedet att nå Västervik men när det gjorde det blev stadens arbetarbefolkning upprörd. Man tog sin vrede ut på gator och torg och anordnade en demonstration med röda fanor som vajade i vinden. "Mot militärismen" stod det på plakat.
I Folkets park i Västervik, som låg på Folkparksvägen i skogspartiet vid nuvarande 3M, hade runt 1 000 människor med blottade huvuden samlats till protest mot "arbetarmorden". Demonstrationen fortsatte tillbaka in i staden.
Stures begravning på Nya Kyrkogården lockade många. Kyrkogården fick stängas för obehöriga.
Debatten om händelsen rasade vidare långt efter Stures död och satte spår. Än i dag används inte militär trupp i sociala konflikter i fredstid.
Bilderna visar Sture Larssons begravningsfölje i Västervik. Folket som kantar vägen står i hörnet av Fredsgatan och Karstorpsvägen.
Sture Larsson ligger begravd på Nya Kyrkogården i Västervik, i en familjegrav.