40:e VisfestivalenI Sunes kamera finns de mest otroliga hemligheter

Sune Ekstrand är den ende som får fotografera när det drar ihop sig till privata samtal och så kallade eftersitsar och middagar med Visfestivalens artister.

Men det har funnits undantag på gott och ont och ett år var Sydsvenskans fotograf Lindström väldigt aktiv med kameran på en eftersits på det då nybyggda stadshotellet.
- Artisterna klagade eftersom de ansåg att de var på en privat tillställning. Efter att ansvariga ett flertal gånger ombett herr Lindström att sluta fotografera utan att det hjälpte så blev han helt enkelt avvisad från lokalen.
Då hände det otroliga. Brandlarmet utlöstes men eftersom det var ganska så vanligt i det nybyggda hotellet så stannade alla tillhörande Visfestivalen kvar i lokalerna.
- Övriga gäster på hotellet lämnade dock lokalerna och stod ute på Storgatan och Strömsgatan och räddningstjänsten hade stor utryckning och var där med flera bilar.
- En fotograf fanns på plats och dokumenterade det dramatiska förloppet. Det var Sydsvenskans fotograf Per Lindström.

Minnen finns även från händelser som publiken i ruinen kunde ta del av. Ovan nämnde Lindström hade en gång försökt dölja sig bakom en högtalare men det bar sig inte bättre än att han hade omkull den och högtalaren ramlade ner i publiken.
Det finns mycket mer.
- Vem minns inte när Hansi Schwarz ett år presenterade och kallade in Bengt Sänd som stormade in på scenen iklädd halmhatt och åtsittande randig gammal baddräkt. Så åtsittande så att "kulorna" hängde utanför till publikens stora jubel.
En annan sak som publiken såg men kanske inte reflekterade så mycket över var när Sonya Hedenbratt efter sitt framträdande satte sig längst bak på scenen på en stol och inväntade finalen medan andra artister framträdde.
- "Den där Schwarz vill visst ta livet av mig" kommenterade Sonya det hela efter att ha gått upp och ner för trapporna. Det var på den tiden scenen var på andra sidan och trappstegen mellan artistlogen på det stampade jordgolvet upp till scenen var ett kraftprov i sig att klara av.

Lite skvaller om Sune Ekstrand själv måste vi ta med. Sune är en mycket hjälpsam person av naturen och rycker alltid ut när något fattas. Vid en eftersits så tog vaniljsåsen till äppelpajen slut vid ett par bord.
"Det fixar jag" sa Sune och gick ut i restaurangköket och hämtade en skål med en gul röra i. Flera hann att lägga upp av såsen innan det upptäcktes att det var majonäs som Sune kommit med.

- För många år sedan då även de stora artisterna bodde i enkelhet under Visfestivalen skötte min ädla moder, Margit Ekstrand, det kommundrivna hotell Båtsmannen på Strömsgatan.
På detta hotell bodde ofta Fred Åkerström och han råkade vara en idol för Margit Ekstrand. Från hotellet kunde man via ett uthus ta sig till Båtsmansgränd.
- När Fred en dag "satt å fek" i Båtsmansgränd så berättade Barbro Ackrell för fred att kompisen Margit hade som största önskan att få sjunga tillsammans med Fred.
"Hämta hit henne då", sa Fred Åkerström och det slutade med att en blyg Margit Ekstrand stod bakom en häck och tillsammans med Fred Åkerström sjöng "Jag slipar knivar - jag slipar saxar, jag slipar solsken och dagligt bröd.

På tal om solsken så hade Fred Åkerström med sig sin dotter Cajsa-Stina en gång när hon var kring nio år och hon hade en kompis med sig. Alla bodde på Båtsmannen.
- När Fred vaknade en förmiddag så var flickorna borta. Han upptäckte dem sittandes på gården där min mor serverat saft och bullar. Genom fönstret beordrade Fred med sin djupa stämma flickorna att genast komma upp.
Då svarade Cajsa Stina att "det gör vi inte alls för vi skall sitta här och höra när tant Ekstrand pratar".
- De hade fascinerats av min mors gedigna Västerviksdialekt, säger Sune Ekstrand som skulle kunna berätta hur många historier som helst.
Dom kanske vi kan ta till 50-årsjubiléet.