VT träffade Daniel Peterson inför hans tredje och sista etapp i projektet att korsa Afrika på cykel. Den 29 februari lämnade han Sverige med flyg till Zambia. Nästan tre månader senare var det dags för nästan flygresa. Från Kapstaden i Sydafrika hem till Sverige.
Då kunde han se tillbaka på en resa som rent praktiskt överträffade förväntningarna. Efter de första veckorna låg han före i tidsschemat.
- Det kändes bra. Då visste jag att jag kunde ta det lugnare i Sydafrika, och göra uppehåll när jag mötte människor, säger Daniel Peterson.
När vi träffar honom har han bara varit hemma några dagar. På agendan har stått att raka bort tremånadersskägget, däremot har han inte hunnit smälta alla intryck än.
- Det är fortfarande svårt att jämföra resan med de två tidigare etapperna.
När han berättar om resan är det en historia både om extrem ensamhet, men också hur man som långdistanscyklist skaffar sig vänner på de mest oväntade sätt.
Den ena extremen var ökencyklingen i Namibia. Lyckligtvis hade han valt rätt årstid. Temperaturerna var förhållandevis låga, men det var ändå en pärs. Samtidigt var det en upplevelse att cykla långa sträckor utan bebyggelse.
- Landskapet var fantastiskt. Öken låter enahanda, men det är det inte. Det finns djurliv, bara man tittar sig omkring.
Cykeln var tungt lastad. Inte minst fick han se till att ha med sig ordentligt med vatten. 15-16 liter kunde det finnas i packningen.
- Jag hade köpt en vattensäck som rymde tio liter. I första hand använde man vattnet till att dricka och laga mat. Att tvätta sig fick gå i andra hand.
Att cykla ensam, och sova ensam ute i naturen frestar på psyket.
- Det kan låta konstigt, men man börjar prata med sig själv.
Han berättar om en lång uppförsbacke genom ökning. Den var inte brant, men drog ändå ner hastigheten. Varje titt på cykeldatorn gav nedslående besked om hur långt han kommit sedan förra titten.
Då var ett par hörlurar med musik, och ljudböcker en stor hjälp.
Samtidigt berättar han om oväntade möten under sin resa, som när han kommer i slang med ett medelålders par som bilturistar samma väg som han kör. De skiljs åt, men när Daniel cyklat någon mil så får han se parets bil vid vägkanten. De har stannat och lagat mat åt både sig och Daniel.
Eller när han i Sydafrika stöter på en mountainbikecyklist som är ute och tränar. De börjar prata och när cyklisten får höra om Daniels projekt erbjuder han Daniel en sightseeing. Från ovan. Cyklisten har flygcertifikat, och bjuder Daniel på en tur över Kapstaden med omgivningar.
Daniels sätt att resa har både för- och nackdelar. Jämfört med den som rest med någon av de arrangerade bussturer som går genom Afrika så har Daniel missat ett antal turistattraktioner.
- Men i en buss ser du inte lika mycket av naturen och känner inte dofterna under resan. Som cyklist träffar du fler människor eftersom du är tvungen att då och då stanna till och be om hjälp.
Nu närmast är det sommar i Västervik som gäller med ett vikariat på anstalten, och så räknar Daniel Peterson med kajakturer i skärgården. Till hösten lär det börja rycka i resnerven igen.
- Jag och en kompis har pratat om Brasilien och Amazonas, säger han.