Ett behagligt bebislugn råder i huset där familjen Karlsson-Palm nyss flyttat in. Men flyttkartongerna får vänta. I stället är det att landa i den nya storfamiljen som står i fokus.
Tvillingflickorna Amelia och Olivia har hunnit bli nästan fyra månader när VT träffar dem. De är ungefär så stora som helt nyfödda bebisar brukar vara – Olivia väger 3 015 kram och Amelia 3 980 gram. En rejäl upphämtning från födelsevikterna på 832 respektive 1 220 gram. Men även om flickorna hela tiden varit ovanligt starka och livskraftiga, så har inte vägen till dagens bebismys varit komplikationsfri.
Från det att barnmorskan på ultraljudet i vecka 14 såg två huvuden har det gått i ett. Bara tanken på att bli tvillingföräldrar var omtumlande, berättar Nina Palm.
– Det tog ett tag innan vi kunde smälta det och vi började fundera praktiskt – hur vi skulle få plats i huset och om vi behövde en större bil.
Familjen trodde att de skulle ha ganska gott om tid på sig att ordna allt. Men tjejerna i magen hade andra planer.
– De kom när vi precis hade skrivit på papprena för det nya huset och påbörjat försäljning av det förra. Det var visningar och budgivning och allting hände samtidigt, berättar Patrik Karlsson.
De regelbundna kontroller som Nina gick på började plötsligt visa att någonting var fel. Tvillingarna delade moderkaka och Amelia fick mer näring än Olivia, som inte växte som hon skulle. När dessutom flödet i navelsträngen minskade skickades familjen akut till förlossningen. Nina var då i graviditetsvecka 26. Det var 14 veckor kvar till beräknat förlossningsdatum – och paret fick beskedet att barnen snart skulle behöva komma ut.
För att ta hand om barn som föds såpass mycket för tidigt krävs plats på ett universitetssjukhus. Linköping låg närmast till hands men där var fullt så paret skickades tvärs över landet, till Göteborg. De större barnen Natalie och Alexander fick stanna kvar hemma hos farmor i Västervik.
– Jag blev jätteledsen och tyckte det var jobbigt att vara så långt från dem, säger Nina.
Efter nästan en vecka i Göteborg var fortfarande tvillingarna kvar i magen. Man gjorde vad man kunde för att skynda på deras utveckling, bland annat genom att ge Nina kortisonsprutor som skulle skynda på lungornas utveckling.
Patrik åkte hem till de större barnen i Västervik, men han knappt komma fram innan läget förändrades och läkarna bedömde att det var dags för barnen att komma ut.
Men då det inte fanns plats på neonatalavdelningen i Göteborg flögs Nina till Huddinge, och Patrik uppmanades att komma efter.
– Snittet var planerat till tisdagsmorgonen men när jag kom dit sent på måndagskvällen tyckte de inte att det fanns någon anledning att vänta, så det blev kejsarsnitt och tjejerna föddes 02:46 och 02:47 natten till tisdag, berättar Patrik.
Trots att både Nina och Patrik visste att deras döttrar skulle vara mycket små, var inte Patrik beredd på chocken han fick när han fick se dem för första gången.
– Jag höll på att svimma. Jag var inte förberedd på att de skulle vara så små. Och Olivia var röd som en kräfta, säger han.
Den röda hudfärgen hade att göra med en missbildning i moderkakans kärl som gjorde att Amelia fungerade som donator av röda blodkroppar åt sin syster. Amelia i sin tur hade anemi, blodbrist, och behövde få blodtransfusioner.
Men trots att tjejerna var väldigt små klarade de redan från början att andas själva och behövde aldrig ligga med respirator. I stället räckte det med så kallad cpap, ett slags andningsunderstöd, i kuvösen där de hölls varma.
– Det var mycket övervakning och så fort något avvek plingade det i apparaterna, säger Patrik och minns oron den första tiden.
För både Nina och Patrik blev timmarna efter födseln helt annorlunda än vad de upplevt med sina tidigare barn, som i dag är elva och sju år gamla.
– Jag fick inte se mina bebisar på flera timmar och när jag väl fick det kunde jag bara sticka in en hand i kuvösen och stryka lätt på dem eftersom deras hud var så ömtålig. Det tog lång tid innan jag kände att det faktiskt var mina barn, säger Nina.
För Patrik var inte skillnaden i anknytning lika uppenbar. Liksom vid de tidigare födslarna fick han relativt snart efteråt hålla sina barn.
– Skillnaden var att de här hade en massa slangar och kablar på sig, säger han.
Den första tiden var omtumlande, och lite skrämmande, för de nyblivna föräldrarna.
– Vi tyckte det var läskigt att ta i tjejerna i början, byta blöja och tvätta inne i kuvösen. Sen var det viktigt att tänka på att man skulle prata lugnt och tyst, för prematurbarn är känsliga för ljud. Det skulle även vara ganska mörkt i rummet eftersom de även är ljuskänsliga, säger Nina.
Sju dagar stannade familjen i Huddinge, sedan fick de komma hem till Västervik som tack vare tjejernas styrka kunde ta emot dem trots att det egentligen var lite för tidigt.
– Det började pratas om Örebro men då var det en läkare som sa ifrån och inte tyckte att vi skulle behöva flyttas runt så mycket, säger Nina.
Hemkomsten innebar att Nina till en början kunde sova hemma och träffa sina stora barn mer än vad hon hade kunnat göra om hon legat på sjukhus. Först fyra veckor efter födseln fick hon flytta in på sjukhuset igen, eftersom tjejerna fortfarande krävde vård, men samtidigt behövde sin mammas bröst.
Att Olivia och Amelia var så starka trots sin litenhet var något som Nina och Patrik ofta fick höra. De blev kallade mirakelbarn och gjorde framsteg efter framsteg. Ändå var inte deras första tid i livet någon promenad i parken. Blodtransfusioner, en laseroperation av Olivias ögon, en tarminflammation som kunde ha blivit allvarlig...främst är det Olivia, som hela tiden varit den mindre av systrarna, som fått utstå mycket.
Men nu lever familjen som vilken bebisfamilj som helst. Om än med fördubblad barnaskara. De äldre barnen är stora nog att hantera det nya livet på ett moget sätt, även om reaktionerna har varierat.
Efter sex veckor åtskilda delar nu Amelia och Olivia åter säng, och även om de ibland stör och väcker varandra verkar de trygga i att åter vara i varandras omedelbara närhet – som de varit den alltför korta tiden i mamma Ninas mage. Bebisarna sover gott, omedvetna om det kaos deras inträde i livet orsakat. Ibland tittar de upp, gnyr eller skriker. Nina skrattar när en av tjejerna grymtar till.
– De har kvar det där prematurknorret. De låter som små grisar, säger hon.