Angelica bor i en stuga i skogen, utan rinnande vatten. Numera har den i alla fall elektricitet.
Vid första anblick är det knappt jag känner igen Angelica. Sist vi sågs var hon tydligt märkt av sitt långvariga missbruk. Nu utstrålar hon ett helt annat välmående, ett lugn. Hennes trasiga tänder har ersatts av en bländande vit och jämn tandrad.
– Tidningsartikeln om mig gick ut klockan sex på kvällen. Dagen efter, vid fem på morgonen, fick jag besked från Västerviks kommun att min ansökan om att få nya tänder var beviljad. Det var så mycket som hände samtidigt, säger Angelica och skakar på huvudet.
Angelica har levt på samhällets skuggsida sen hon var tonåring. Hon har missbrukat, dömts för en rad brott och suttit i fängelse. När vi möttes i oktober 2023 hade hon lyckats fått ett förstahandskontrakt på en liten stuga i skogen. Men att få pengar till hyra och mat var en ständig kamp. Hon ansökte om bistånd från kommunen – men upplevde byråkratin som en svårgenomtränglig djungel. Regelbundet tvingades hon dumpstra, alltså att ta mat som slängts från butiker.
Nu är läget annorlunda. Angelica får försörjningsstöd varje månad och livet handlar inte längre bara om att försöka skaffa pengar till hyra och mat.
– Socialen har hjälpt mig sen dess. Det hjälper jävligt mycket, att ha en ekonomi. Jag är inte kapabel att ge mig ut hundra procent i arbetslivet. Hade jag inte fått försörjningsstöd hade jag fått "drifta" ihop de här pengarna, antagligen på ett olagligt sätt.
Sen vi träffades har Angelica även fått en adhd-diagnos som hon medicineras för. Varje vecka åker hon in till kommunens beroendeenhet och får sin medicin, samtidigt som hon lämnar prover. Angelica erkänner att proverna inte alltid är helt rena – det händer fortfarande att hon röker cannabis. I början av förra året dömdes hon till dagsböter för att ha kört moped trots att hon inte har körkort och även hade använt just cannabis. Men hon dricker inte längre – och kämpar för att hålla sig ifrån droger och kriminalitet. Något som inte är helt lätt. Angelica bor kvar i sin uppväxtstad, och träffar ofta på gamla kompisar när hon är på beroendeenheten.
Men hon har också hittat nya sammanhang. Angelica har blivit medlem i Pingstkyrkan och är med på en del aktiviteter som Vinternatt och LP ordnar. Det har varit en stor hjälp, både fysiskt och psykiskt.
– Här är kanske inte alla helt "cleana" men de är nyktra i alla fall, man träffar inte på nån som trycker upp knark i ansiktet på en.
Gudstron och gemenskapen i församlingen har stärkt Angelicas moraliska kompass:
– Du känner inom dig att det finns gott och ont, och du känner om du gör något som inte är bra. Det känns bra att vara på den "bra sidan".
Angelica försöker följa sin inre moraliska kompass, men ett liv i kriminalitet och missbruk har satt spår i tankebanorna. Går Angelica förbi ett cykelställ spanar hon automatiskt efter en olåst cykel – även om hon inte har någon intention att stjäla en. Ser hon en polis är instinkten att sticka därifrån. Men tack vare adhd-medicinen hinner Angelica nu tänka efter och känna vad som är rätt eller fel att göra i situationen.
– Och stjäla, det känner jag ju att det är fel.
Medicinen gör henne också mer strukturerad, och hon har fått en annan uthållighet.
– Jag går upp, jag tvättar ansiktet och borstar tänderna, dagen flyter på och jag gör det jag ska. Jag är inte alltid så pepp, men det funkar.
Hunden Mini, som var Angelicas ständiga följeslagare.
Angelicas hund Mini vid förra intervjutillfället.
Just nu är det dock lite tyngre än vanligt. För en tid sedan dog nämligen hunden Mini, Angelicas ständiga följeslagare. Mini har funnits med länge och varit viktig för henne. Inte minst som motivation för att hålla sig undan kriminalitet och missbruk. "Det går ju inte att sitta på kåken när man har en hund", menar Angelica. Mini gav henne den "spark i arslet" hon behövde för att ta tag i saker, komma ut. En hund måste ju ut varje dag, oavsett väderlek.
Men nu finns hon inte mer.
Kommer du att skaffa en ny hund, tror du?
– Jag kanske gör det senare, men inte än på ett tag. Jag anser egentligen att ingen med en beroendepersonlighet ska ha varken barn eller hundar.
Vid den förra intervjun drömde Angelica om att gå en fastighetsskötarutbildning i Vimmerby. Nu är hon mer inne på att ha sin egen täppa och försöka bli självförsörjande.
Hon vill inte bo kvar i Västervik på sikt – utan tänker sig en flytt norrut. I sommar hoppas hon på att kunna åka iväg och fjällvandra.
– Jag vill till Norrland, det har jag alltid känt jättestarkt. Nu vill jag bara ut och vandra i fjällen. Jag vill till skogs.