Micke är ett av fallen från 2011. I hans fall kom en anmälan från vården som befarade att Micke kunde bli en fara både för sig själv och för omgivningen när han tog amfetaminliknande preparat.
En LVU-utredning gjordes där hans missbruk, fysiska och psykiska hälsa, familjeförhållanden och privatekonomi gicks igenom. Micke själv sade sig vara intresserad av att få komma till ett behandlingshem. Utredaren sammanfattar Mickes situation i slutet av utredningen:
- En psykisk problematik i kombination med ett missbruk av tabletter, andra droger och alkohol försvårar sociala relationer, att ha ett lönearbete och behålla sin bostad.
Beslutet togs att det inte skulle bli LVM-vård. Så länge myndigheterna tror att andra alternativ kan fungera får man inte sätta in tvångsvård.
- Behovet kan tillgodoses med öppenvårdsinsatser, löd motiveringen.
Men man skickade inte heller honom till behandlingshem, enligt hans egna önskemål.
Anledningen var att de sociala myndigheterna bedömde att han inte var tillräckligt motiverad. Istället skulle vården bedrivas på hemmaplan med motivationssamtal under ett halvår.
Enligt en genomförandeplan skulle han besöka Varvet i Västervik en gång i veckan och träffa en behandlingsassistent där. Uteblev han, eller dök upp onykter drog man 175 kronor på hans försörjningsstöd.
VT träffar hans anhöriga ungefär ett år efter beslutet. De är kritiska till att Västerviks kommun inte gjort mer under åren. Vi möts efter några dramatiska dygn.
Efter händelsen förra året har han bott hemma hos sin mamma, men för några veckor sedan tog det stopp.
Hon berättar om hur drogerna gjort honom hyperaktiv under perioder, då har han varit vaken dygnet runt.
Det har följts av perioder med svår ångest.
Efter ett gräl orkade mamman inte mer, utan sov tillfälligt över hos en bekant några dygn. Där fick hon ett sammanbrott och fick söka vård. Samtidigt kontaktade hennes dotter polisen för att få Micke avhyst.
När VT träffar mamman och Mickes syster har mamman kunnat flytta hem igen. Micke får inte komma tillbaka.
De hävdar att åtminstone delar av behandlingsplanen inte genomfördes. I planen beskrivs att ett familjesamtal skulle hållas hemma hos Micke och mamman, och där båda skulle vara med. Eventuellt skulle det följas av fler samtal om det behövdes.
- De genomförde aldrig något sådant samtal.
Samtidigt berättar mamman att de sociala myndigheterna har riktat kritik mot henne. Banden mellan henne och sonen är starka.
- De har sagt att jag inte kan sätta gränser. Men vad ska jag göra? utbrister hon. Senast han vräktes sade socialen att han måste ha en bostad om han skulle få socialbidrag. Det fanns inget att välja på.
Varken mamman eller dottern vet när vi pratas vid, en vecka efter avhysningen, var Micke finns. Tidigare har han varit uteliggare under perioder. De gissar på att han kan ha hittat logi i något ödehus eller en sommarstuga. Mamman är bestämd med att hon inte kommer att svara om han ringer. Det låter hårt, men hon säger att hon ändå drömmer om att Micke ska få en bra tillvaro till slut.
- Bara han får rätt sysselsättning. Han trivs på landet och kan jobba i timtal i trädgården. En bondfamilj, ett lite äldre par, kanske i 50-årsåldern skulle kunna ha stor nytta av honom.
På grund av sekretessen kan socialförvaltningen inte kommentera enskilda fall. Tove Ferngren Ådemark, enhetschef för vuxenenheten, säger att en förklaring kan vara att en genomförandeplan kan göras om under behandlingens gång. Däremot avvisar hon att resursbrist kan leda till att insatser inte genomförs som planerat.
- Vi har de resurser vi behöver. Det är inga kötider till behandling.