De hade känt varandra i 25 år – Lotta 1 och Lotta 2.
Nästan samma namn, och de var nära vänner.
– Hon hade drömmar och levde in i det sista, men cancern var obotlig. Till slut orkade inte organen i hennes kropp, berättar Ann-Charlott om kompisen i Norrköping som gick bort i april.
Det var tio år sedan bröstcancern behandlades. Den kom tillbaka förra påsken och spred sig med metastaser. Cellbehandlingar och biverkningar varvades med förhoppningar och nya mediciner.
– Det var en berg-och-dalbana mellan hopp och att nu går det åt helvete. Tankarna fanns alltid där. Vi träffades och spelade Bingolotto på söndagar, man ville vara så nära som möjligt. Det är fruktansvärt att se någon ha ont. Man vill inte tro att en person ska dö.
På Stadshotellets översta våning delar hotelldirektören med sig om hur den hemska sjukdomen tog hennes vän.
Utanför skränar måsarna över taken och morgonsolen glittrar i Skeppsbrofjärden. Västerviks leende är en total kontrast till vårt samtal om landets näst vanligaste dödsorsak.
Det smärtar att prata om det och tårarna kommer, men Ann-Charlott Rickne vill berätta om det vidriga och tankarna som följer.
– Av oss fyra närmaste vänner har tre drabbats av cancer, bröstcancer och livmoderhalscancer.
Ann-Charlott Rickne har ett starkt engagemang inför "Stafett för Livet", 6-7 september. Cancerfonden valde Västervik för sitt gå-lopp över 24 timmar.
– Vi sätter det hemska i centrum. Det är vårt sätt att värna om varandras hälsa och omtanke. Vi hoppas på 200-300 deltagare, säger Ann-Charlott om konceptet som skapades i USA för 40 år sedan och har spridit sig till 35 länder.
Stadshotellet är en av sponsorerna och har med ett lag på stadsbanan. Hotellet håller också en anhörigmiddag för ett 40-tal personer som själva cancerbehandlats eller mist någon.
Under det svåra året fick Ann-Charlott stöd av sina medarbetare. Hon försökte vara ärlig och visa känslor, att som chef är man också bara människa, sårbar, arg och ledsen.
– Cancer berör alla på något sätt. Det borde inte behöva hända när vi kommit så långt. Det har blivit mera som en folksjukdom, jag tror aldrig den försvinner. Det behövs mera forskning.