Annelie, som egentligen heter något annat, missbrukade droger när hon var ung men lyckades bli fri från missbruket. De senaste åren har hon varit anställd inom Västerviks kommuns äldreomsorg.
Annelie, som egentligen heter något annat, är i 50-årsåldern och bor i Västervik. Hon är utbildad behandlingspedagog, och fram till i våras jobbade hon som vårdbiträde på ett äldreboende i kommunen. Men olika händelser utlöste en kris i privatlivet, som ledde till att hon började dricka för mycket.
Annelie bad sin arbetsgivare om hjälp, och fick bland annat komma till Stegeholmshälsan. Men det hjälpte inte. För Annelie – som har ett narkotikamissbruk som ung i bagaget – snurrade den negativa spiralen snabbt nedåt. När hon i samma veva blev utköpt från jobbet fallerade allt.
– Då blev det ännu mer drickande. Fysiskt höll min kropp på att lägga av, berättar hon.
Annelie tror att hon behöver komma bort från stan, och sökte bistånd för att få komma till ett behandlingshem. Men socialförvaltningen sa nej, man tyckte det räckte med insatser i öppenvården. Kanske kunde kan bo i ett av kommunens särskilda träningsboenden? Då sa Annelie nej. Hon menar att det vore en dålig miljö för henne.
– Jag vet att många av de som bor där dricker och missbrukar. De säger att det inte är så, men det är känt, hävdar Annelie.
Under slutet av sommaren kom larmen från flera håll. En vän gjorde en orosanmälan, då hon tyckte Annelie var i så dåligt skick att det var risk för hennes liv. Läkare på psykiatriska kliniken och medicinkliniken gjorde så kallade LVM-anmälningar, då de ansåg att Annelie måste omhändertas.
Hon åkte till akuten på grund av blåmärken på ben och armarna, och det framkom att hon inte ätit mat på flera veckor – utan i stället druckit uppemot tre flaskor vin dagligen. Blåmärkena berodde på låga blodplättar, som härleddes direkt till alkoholbruket. Levervärdena var alarmerande höga.
I samma veva fick Annelie kontakt med LP-kontakten i Västervik och Linda Åkerman på Vinternatt. Hon fick hjälp att på nytt ansöka om att få komma till ett behandlingshem. Helst vill hon till LP-verksamhetens boende Torpahemmet. Då skulle hon kunna få stöd och ett sammanhang både före och efter behandlingen, på hemmaplan.
– Men de bara, nej, du kan gå på Varvet. Varvet kan säkert funka jättebra som efterbehandling, men inte när man är i ett aktivt missbruk, menar Annelie.
Annelie tog del av kommunens öppenvård och gick till alkoholmottagningen – men var ofta påverkad när hon kom till sina möten på öppenvården. Därför står det i hennes journaler att "inga behandlandesamtal genomförts".
Hon ansökte ytterligare en gång om att få komma till ett behandlingshem. Och fick till slut ett ja.
Annelie berättar att hon har ätit Antabus i omgångar, men det hjälper inte längre. Hon har valt att vara anonym, av hänsyn till närstående. Annelie är inte hennes riktiga namn.
När vi träffas i mitten av oktober har Annelie hållit sig nykter i en vecka. För att inte trilla dit igen har hon kontakt med Linda dagligen, och har "nästan bott" på LP-kontakten. Hon hoppas få komma till Torpahemmet, men det är socialförvaltningen som bestämmer vilket hem hon ska åka till. Och när det blir. Annelie hade önskat att få åka så fort det bara gick. Helst igår.
– Beslutet kom i torsdags, jag hoppas att jag får åka nästa vecka. Det är skitsvårt att hålla sig nykter. Jag måste bara slå ihjäl den här tiden.
Linda Åkerman tycker att Annelie borde fått hjälpen beviljad tidigare.
– Alkoholmissbruk kan gå så olika fort. För Annelie gick det fort och blev väldigt fysiskt påfrestande. Då hinner man inte med att testa alla olika åtgärder, så som öppenvård, innan man ska gå på behandlingshem. LVM-anmälningar görs bara om man verkligen måste bort, för att det finns fara för framför allt sitt eget liv.
Michael Nyborg jobbar på LP-kontakten i Västervik. Han har hjälpt Annelie i hennes kontakter med socialnämnden och säger att det är svårt att få plats på ett behandlingshem.
Michael Nyborg på LP-kontakten har suttit med Annelie på möten med socialnämnden, som stöd. Han är glad över att hon nu får chansen att få hjälp att bli fri från sitt missbruk på ett behandlingshem.
Är det vanligt att personer som missbrukar inte får åka till behandlingshem, fast de vill det?
– Ja, det är otroligt få som får göra det. Det är ingen självklarhet. Vi har känt att kommunen helst vill köra sin hemmaplanslösning, där man har sin egen personal anställd. Det kostar mindre för dem än att skicka iväg folk.
Han tror att det fungerar för vissa, som har ordnade förhållanden och jobb att gå till. För en annan grupp är det mindre troligt att det ger önskad effekt.
– Har du missbrukat i många år och suttit på parkbänken – då behövs det något annat.
Man kan inte alltid få den hjälp man önskar som missbrukare, enligt kommunen. "Vid en sammanvägning av olika omständigheter, såsom den enskildes önskemål, insatsernas lämplighet och kostnaderna för insatsen, bedöms inte alltid den enskilde vara berättigad till just den insats som ansökts om", skriver Tove Ferngren, enhetschef för Myndighetsenheten, i ett mejl till VT. Besluten går dock alltid att överklaga.
Vi söker kommunen för att få veta mer om hur det funkar. Varför det är så svårt att få komma till ett behandlingshem, om man önskar det?
Tove Ferngren, enhetschef för Myndighetsenheten, svarar på mejl. Hon skriver bland annat att den som söker bistånd inte kan välja fritt mellan olika behandlingsalternativ, rätten till bistånd prövas alltid enligt socialtjänstlagen. Om man inte får den insats man ansöker om kan man dock alltid överklaga beslutet.
En plats på behandlingshem kostar mellan 2 000 och 4 000 kronor per dygn. Enligt Maud Ärlebrant (KD), socialnämndens ordförande, är valet av vilken insats som ska sättas in delvis en ekonomisk fråga. Men det kan också vara så att man tror att det passar bättre med behandling på hemmaplan – om klienten ska bo kvar i Västervik.
– Det är inte så att man blir fri från sitt missbruk för att man är tre till sex månader på ett behandlingshem, men man får med sig verktyg. Får man behandlingen på hemmaplan kan man vara mer "säkrad", man vet var det finns hjälp.
Kommunens vuxenenhet erbjuder råd, stöd och behandling för personer med missbruksproblematik kopplad till alkohol eller narkotika och spel om pengar, både enskilt och i grupp. Man erbjuder även stöd och behandling för våldsutövare, samt anhörigstöd.
Kommunen erbjuder missbrukare hjälp på Vuxenenheten. Här kan man få råd, stöd och behandling enskilt och i grupp, men också sysselsättning genom så kallad behandlingspraktik. Det finns även möjlighet att i perioder bo i en träningslägenhet. Det berättar enhetschefen Robert Winge.
När det gäller Annelies kritik om att det missbrukas på kommunens träningsboende svarar han att vuxenheten arbetar med personer i missbruk, där återfall är en del av processen och behöver hanteras. Hur det hanteras är individuellt. Utandningsprov och urinprov kan utgöra en del av behandlingen.
Kritiker menar att hjälpen inte räcker om man är en ”fullfjädrad missbrukare”, hur ser ni på det?
– Vuxenenhetens behandlare har regelbunden uppföljning i sina ärenden med ansvarig socialsekreterare på Myndighetsenheten där utformning av uppdraget kan komma att justeras om önskad effekt inte uppnås. Där kan bedömningen även göras om kommunens öppenvård är tillräckligt eller ej, svarar Winge.
Någon vecka efter intervjun får Annelie veta att hon ska få åka till Torpahemmet den 2 november. Innan dess får hon dock flera återfall, och hade därför ännu inte åkt dit.