Årets Västervikare är tusenkonstnär men brinner för att träna ungdomar

- Minus 56 grader är det kallaste jag upplevt. Det var i Sorsele, där jag är uppväxt, utanför järnvägsstation år 1956 och jag var åtta år, säger Tord Hjukström.
Sedan dess har Tord Hjukström upplevt mycket kyla och det märkliga är att han har svettat sig igenom de flesta av norrlandsvinterns smällkalla dagar. Inte så att han parkerade sig i bastun. Nej, han åkte skidor. På allvar, som alltid när Tord Hjukström kastar sig in i något.
Hans pappa Tage var kändis i idrottsvärlden, en hejare på skidor och det blev Tord också. Någon jägare, som pappa ville, blev han aldrig.
- Däremot blev jag en jävel på att bära älgkött! skrockar Tord och berättar om skidkarriären som tog slut i tonåren på grund av överträning. Men då hade han hunnit med att bli trea i Junior-SM 1967 och spöa både Tomas Magnusson och Sven-Åke Lundbäck, som båda blev seniorvärldsmästare.

Redan flera år innan han avslutade karriären började han träna sin kusin och till slut hade han hand om distriktslaget i hela Västerbotten. Tränare har han varit allt sedan dess och har också handlat om helt andra saker än skidor.
Ett mellanspel med skogsarbete i ett seriöst satsande kollektiv under tre år avslutades med en ömmande rygg.
- Kroppsarbete var uteslutet så jag bestämde mig för att bli konstnär, berättar Tord Hjukström. Tecknat har han gjort hela livet och han lyckades försörja sig som konstnär, mot alla odds. Målarkluddar stod inte högst upp på listan i Sorsele, men en lokal konstnär gjorde braksucce på det nationella planet just när Tord började och folk köpte som en investering ifall också hans tavlor skulle bli värdefulla.

Egentligen ska ni höra Tord berättade det här själv, för han är en mycket god berättare och hela den här intervjun avbryts ideligen av gapskrapp.
Sedan han klarat av att försörja sig på måleriet började han sin utbildning på en skola i Frostkåge. Där blev han kvar i flera år som hjäpreda och - jodå - som tränare åt unga talanger. Av 18 adepter lyckades 17 bli antagna på Konstfack! Först därefter tog han studielån och utforskade tekniken som Rembrandt och de andra 1600-talsmålarna använde sig av.

Han träffade hustrun Iris och de letade boende med ytor för konst och musik. Av en händelse slog hon upp KRO:s (Konstnärernas riksorganisation) tidskrift och där annonserade makarna Wikström ut ateljé och bostad utanför Gamleby. Det blev affär och innan de hunnit flytta ner föddes dottern Rebecka. Sedan har Tord Hjukström rotat sig stadigt bland traktens konstnärer.

I den myllrande storsläkten i de norrländska skogarna var det många och stora kalas.
- "Alla", spelade, som jag minns det. Det var naturligt och självklart fanns jag med bland spelemännen. När det gäller att spela och sjunga tror jag på det sociala arvet mer än på genetisk talang, även om jag räknat till 36 proffsmusiker i min stora släkt. Jag spelade flera instrument och började med banjo och bluegrass redan 1965.

Inte konstigt att dotter Rebecka började spela och sjunga. Tränaren Hjukström fick ett nytt område att ge sig på och det har han gjort med den äran. Rebecka och hennes kompisar i Abalone Dots håller som bäst på att bli riksbekanta och de har stora möjligheter att slå igenom internationellt också.
Men är tränaren nöjd? Inte då! Han arbetar ivrigt och idéellt inom Visföreningens ungdomssektion där han har elva elever. Lyssna gärna på dem nu på söndag i Västerviks stadspark. En av dem spelar på en femsträngad banjobouzouki som Tord Hjukström byggt! Jodå, han kan bygga utmärkta stränginstrument också.

En annan sträng på Tords lyra är hans förmåga att skriva låtar. På Abalone Dots skiva Soft grass music har Tord skrivit flera låtar. Skivan sändes in till en jättelik tävling - "Just plain folks" där 350 000 kompositörer från 100 nationer tävlar i 67 kategorier och bedöms av en jury på 8 000 kompositörer. Fyra av Tords låtar nominerades, tre gick till fina. Av dem så vann en sin klass!
Hinner han måla något då?
Tord skrattar till och mumlar att det gör han nog.
Kanske bäst att man köper sig en tavla...