Den senaste tiden har tidningar, tv och radio uppmärksammat att barn far illa utan att "samhället" reagerar. Nätverket är för stormaskigt. De faller igenom. Flickan i Vetlanda blev den skrämmande upptakten eller uppvaknandet. Alltför många barn mår inte bra i dag eller alltför många vuxna mår inte bra. Vem kom först? Hönan eller ägget?I dag lever vi i ett samhälle som är individualistiskt - var och en ska klara sig själv, utveckla sig, min framtid beror på hur jag själv gör - livet är mitt eget ansvar. Det är väl så maskrosbarn blir till? Och visst är det sant och sunt, men inte bara. Man måste också se sig själv i det sammanhang som vi gemensamt har ansvar för. I dag har vi i vårt samhälle överlämnat ansvaret för andra till "samhället". Så vad andra gör eller inte gör är inte min business!Men det finns hopp. Det låter inte bara så utan också att våga uppfostra andras barn, skrev Maria Karlsson, tvåbarnsmor, i VT under ordet fritt den 16 oktober. Ett nätverk ska bära och då blir du och jag viktiga för grannen, på arbetsplatsen och fritiden.Vi vet att de tidiga barnaåren är viktiga för att utveckla god känslomässig förmåga, en förutsättning för engagemang och förståelse för andra. Om föräldrarna inte räcker till av olika anledningar, har det visat sig att det blir ok bara de har en annan trygg vuxen i sin närhet. Under denna tid möter bvc i princip alla barn i vårt land, en välutvecklad organisation. Hur stöds nätverksarbetet här i Västervik? I Kalmar län?Skolan tar sedan över. Alla barn går i skolan. Så i princip skulle inget barn falla igenom maskorna. "Stödet till barn i riskmiljöer varierar kraftigt mellan olika kommuner i Kalmar län, beroende på samarbetet mellan skola, socialtjänst och andra aktörer", enligt Regionförbundet (VT 7 september).Samarbetet, det vill säga nätverket, är viktigt. En stark tråd för hållbarheten är våra egna värderingar, upprinnelsen till våra handlingar. Vårt samhälle i dag lider av en vacklande värdegrund. Hur reparerar vi det? I våras hade DN en debattartikel av Christina Doctare, som undrade var våra andliga ledare finns, vilka värderingar och omsorgstänkande ger vi våra barn, vår kommande generation, vår framtid?Det blev impulsen för oss i St. Lukas förening att bjuda in henne för diskussion den 5 november i Västervik med andra engagerade, som Agneta Riddersporre, som arbetar med grupper av barn till psykiskt sjuka föräldrar. St Lukas är en idéburen och professionell organisation med kristen och psykodynamisk grundsyn, etablerad 1939. Den vill vara ett forum för dialog mellan olika yrkeskategorier och för den som är intresserad av frågor som rör livsåskådning, personlig utveckling och relationer mellan människor. Vi vill med vårt engagemang bidra till att barn och vuxna får ett hållbart nätverk.
