Den 5 oktober 2009 började Bertil Gustafsson på katthemmet, som då fortfarande var kvar i sin gamla lokal, även den på Hallströmsgatan.
Det var han själv som ville vara på katthemmet.
- Jag tycker om djur, säger han.
Han har tidigare jobbat inom omsorgen med utvecklingsstörda och psykiskt sjuka. Det var medan han bodde kvar i Örebro.
Han är uppväxt i Piperskärr och valde att flytta tillbaka till Västervik när han blev arbetslös. Men det har varit svårt att få jobb. När hans fas 3-period på katthemmet är slut, har han dessutom bara nio månader kvar till pension, så han hoppas att få vara kvar på samma ställe till dess.
Enligt arbetsförmedlingens regler kan man få vara kvar på samma plats längre än två år, om man har max tolv månader till pension.
- Jag tror inte att det är någon som anställer mig, 64 år, med dålig rygg. Glömsk är jag också, skojar han.
Det märks att han trivs på sin arbetsplats, omgiven av alla fyrfota omsorgstagare, som stryker sig mot hans ben.
Carita Ekström, en av alla dem som jobbar ideellt på katthemmet, säger att det är stor skillnad nu, när de har tre personer från arbetsförmedlingen där.
För det är mycket jobb med de 25 katterna. Lådor ska mockas, matskålar fyllas, vatten bytas och lokalerna städas. Dessutom ska katterna tas till veterinär ibland.
- Sedan ska man hinna gosa med dem också, påpekar Bertil.
Han tycker att det är konstigt att det bara är arbetsgivare som får ha "fas 3:are".
Vissa blir utnyttjade. De får inte göra något meningsfullt, eftersom arbetsgivaren bara är ute efter pengarna. Den som tar emot någon i fas 3 får nämligen en ersättning på 225 kronor per person och dag.
Samtidigt har "fas 3:arna" spelat en viktig roll i många ideella föreningar, där det ofta behövs fler aktiva.
- De har svårt att få folk, så för dem är det kanonbra. Och det är roligt att ha något vettigt att göra, i stället för att bara gå hemma, tycker Bertil.