Här inuti läslamporna fanns mobiltelefoner gömda.
Enligt en person med insyn i ärendet möttes nyheten med stor förvåning. Mannen var en ansedd och rutinerad anställd.
Det hela upptäcktes i samband med att en intern skulle byta bostadsrum. En kriminalvårdare noterar då att en lampa sitter snett, och upptäcker snart att en Iphone och en laddare sitter gömd bakom lampskärmen.
En smartphone är hårdvaluta för den intern som vill fortsätta att vara verksam i sitt nätverk utanför murarna. Privata mobiltelefoner är därför strikt förbjudna på anstalten, för både personal och interner. Endast ett fåtal befattningar har tjänstemobil.
Efter kontroll av kameraövervakningsfilmer ringas kriminalvårdaren in som misstänkt för mobilleveransen. Han har tidigare samma dag haft ett enskilt möte med den grovt kriminelle internen, och på kamerabilderna syns hur han har med sig en påse till rummet. Den påsen tar sedan internen med sig därifrån.
Sammanlagt handlar om tre mobiltelefoner som smugglats in till grovt kriminella, och dessutom två laddare, simkort och torxnycklar.
Händelsen sker i januari och var kopplad till att den anställde i sin tjänst ibland mötte interner enskilt. Enligt en källa vi pratat med ska personen tjänat cirka 65 000 kronor på sin försäljning, som förutom tre mobiltelefoner också möjligen ska ha innefattat snus. Enligt egen utsago har mannen dock bara bjudit på snus, eller snusdosor.
Helt i strid med reglementet, medger han själv i utredningen som följer.
Vi söker anstaltschef Åsa Lindberg för en kommentar, men trots att det finns en offentlig utredning om händelsen vill hon varken bekräfta eller dementera våra uppgifter.
– Jag kan inte kommentera enskilda fall, säger hon på torsdagen.
Hon bekräftar dock att det händer att mobiler smugglas in, även om det sker ytterst sällan. Det bekräftar också en av våra källor.
– Det kommer in mobiltelefoner emellanåt, kanske några gånger per år. Det händer på alla anstalter, säger källan.
Däremot är det vanligare att det då handlar om mycket små telefoner, än som i detta fall, ordinära iphones.
Kriminalvårdschefen Åsa Lindberg vid Västerviksanstalten.
På fredagen får vi tillgång till den internutredning som gjorts i Norrköping. Där framgår det att mannen hjälpt tre grovt kriminellt belastade män med utrustning. En av dem avtjänade ett 5,5 år långt fängelsestraff.
Internutredaren lyckas dock inte knyta kriminalvårdaren till alla misstänkta gärningar. Hon anser det dock bevisat att han överlämnat mobilladdare till två av de intagna på anstalten. Utöver det konstaterar hon att han lämnat över fler saker till intagna i samtalsrummen – och att kriminalvårdarens version om vad som funnits i påsarna inte är trovärdig. Slutsatsen är att han ”på ett medvetet sätt äventyrat säkerheten på anstalten”.
Den anställde ska enligt uppgift ha fått två alternativ. Sluta sitt jobb eller bli brottsanmäld. Han valde då att sluta.
Anstaltschef Åsa Lindberg vill inte berätta om man trots allt gjort en polisanmälan.
Om ni skulle upptäcka att en i personalen sålt saker till interner. Är det då något som skulle polisanmälas?
– Vid misstanke om brott, enligt brottsbalken, görs alltid en polisanmälan, svarar Åsa Lindberg, men vill inte säga om man gjort det i detta fall.
– Varje ärende prövas individuellt och därefter tar vi ställning till polisanmälan eller ej, tillägger hon.
Den tillfälliga entrén under ombyggnaden av Västerviksanstalten vid Gertrudsvik. Här inne finns nu 222 interner, vars brottsbakgrund blir allt grövre på grund av det hårda trycket på fängelseplatser i landet.
Att händelser som dessa noteras i register för framtiden kan ha betydelse just med tanke på yrkets säkerhetsklassning. I en granskning av Dagens Nyheter i våras visade de att det inte alltid fungerar. Flera poliser, bland annat en som blev påkommen med att ha en relation med en gängkriminell, och som misstänktes ha läckt uppgifter till honom, hade inga problem med att få ett nytt jobb på en annan myndighet inom rättsväsendet. Detta efter att självmant ha sagt upp sig.
Vi kontaktar Michael Melin, tillförordnad chef på Kriminalvårdens sektion för särskilda utredningar, vars medarbetare utrett ärendet i vintras. Det är dock inte deras uppgift att bestämma påföljden, det sköter HR-avdelningen och ytterst personalansvarsnämnden (PAN). De kan exempelvis besluta om löneavdrag, varning eller uppsägning.
I PAN:s register hittar vi dock inget om Västerviksfallet.
– Jag är inte helt säker på vad som hänt personen, men jag tror att den sagt upp sig och inte längre jobbar kvar i Kriminalvården, säger Melin.
Enligt en genomgång av tidningen Faktum från förra hösten är det oftast så det blir när en kriminalvårdare blir påkommen med misskötsel, eller exempelvis otillbörliga relationer med en intagen. De säger upp sig, och ytterst få polisanmäls.
Gör det då någon skillnad om en person blir uppsagd eller säger upp sig själv? Ja, här ser Michael Melin just det problem som DN tog upp i sin granskning.
– Vi får ju inte föra något register över personer som inte längre jobbar hos oss, men jag kan se att det finns ett behov av det. Det är ett problem som vi delar med andra myndigheter.
Samtidigt finns det större chans att en olämplig bakgrund upptäcks om en kriminalvårdare blivit uppsagd i PAN, och inte bara sagt upp sig självmant. Det finns då ett beslut i ett diarium, om händelsen. Likafullt finns ingen automatisk varningsflagg i systemen, om exempelvis en sparkad anställd skulle söka jobb på en annan anstalt.
– I ett anställningsförfarande ska alltid referenstagning och bakgrundskontroll göras, så jag vill tro att man fångar upp såna saker, säger Michael Melin.