Bland björnbärsmångfald och stickiga snår
På Lucerna i Västervik finns många olika arter av björnbär och för att kommunen ska veta vilka de är och hur de mår inventeras de den här veckan av Alf Oredsson och Tomas Burén.
Bland snåren. Tomas Burén och Alf Oredsson (främst) inventerar björnbärsarterna på Lucerna den här veckan. De kliver fram genom snåren med skarp blick och gps.
Foto: Fotograf saknas!
En fripassagerare på den tyska barken är storbjörnbäret, rubus gratus. Västervik är inte den enda svenska växtplatsen för den här arten eftersom det tyska timret också togs till andra hamnar som Norrköping och Varberg.
Redan från början fanns det mycket björnbär på Lucerna eftersom klimatet här är så milt, vilket är idealiskt för björnbären som är ganska frostkänsliga.
- Det är 15 år sedan jag var här och inventerade. Det har ändrat sig lite grand, men inte så påtagligt, säger Alf Oredsson.
De tittar efter om arterna brett ut sig eller om de dragit sig tillbaka, kanske till och med försvunnit. Alf Oredsson stannar till vid ett riktigt stickigt snår.
- Den här fick sitt namn samtidigt som man hittade den. Den har sitt namn efter den mest betydande björnbärsforskaren: rubus henrico weberii, Heinrich Weber, heter han. Den är fruktansvärt taggig.
Just den här arten har bara ett känt växtställe i Sverige och det är på Lucerna, men något svenskt namn har den inte fått ännu.
Nästa art är också en invandrare, rubus sprengelii, på svenska heter den sprengelsbjörnbär.
- Den har kommit med bark och klarar sig bra.
Den har funnits i landet ganska länge och finns vild på ett par platser till.
Varje björnbärsart som de hittar markerar de med hjälp av den gps-apparat som Tomas Burén har i fickan. I mitten av augusti fortsätter inventeringen ytterligare en vecka.
- Att vi åker hit två gånger beror på att vissa blommar tidigare och vi vill ha dem i rätt stadium, säger Tomas Burén.
På Lucerna är det gott om sly och in under den söker sig björnbären inte gärna. De håller sig mer i utkanten av skogspartierna och vill ha det lite mer öppet. Om däremot slyt röjdes undan kunde björnbären få lite mer rum att sprida sig på. Alf Oredsson tror dock inte att en sådan röjning skulle leda till att fler björnbärsarter etablerade sig - det är alldeles för länge sedan det tyska timret kom hit för att några fröer som kan gro ska ligga kvar.
- Känn här!
Tomas Burén stryker över undersidan av ett björnbärsblad, det är alldeles sammetsmjukt. Ett namn i den stilen hade passat fint, men i stället heter den här arten pyramidbjörnbär, rubus pyramidalis. Den finns också i Danmark och har funnits vild i nordvästra Skåne - annars finns den bara här i hela Sverige.
Lucerna är som det märks rikt på björnbärsarter, här finns 10-15 inhemska arter och 7-8 invandrade. Med tanke på att det i Sverige finns ungefär 30 arter av äkta björnbär är det ganska mycket (det finns också krypbjörnbär, men dem lämnar vi därhän den här gången). 30 är ganska många, kan det tyckas, men med tanke på att det finns flera hundra olika arter i Mellaneuropa där klimatet är gynnsammare verkar utbudet i den kalla Nord plötsligen inte så stort.
En del av arterna här är utrotningshotade, till exempel smålandsbjörnbäret som bara finns i Västerviks kommun. Men Alf Oredsson snörper lite på munnen när han säger att arten är rödlistad. För på rödlistan får bara arter som funnits i Sverige sedan 100-200 år vara med. Andra arter som inte heller är särskilt utbredda, men som kommit hit för 30-40 år sedan, får inte vara med, som i fallet med arterna som kom med barken.
Så jobbar vi med nyheter