- Kan det verkligen vara sant? utbrister en i sällskapet.
Våra jeepar har rullat ner för vulkankratern Ngorongoros sluttningar och ut på den väldiga slätten. Kilometervis, så långt ögat kan nå åt alla håll, är marken alldeles prickig av vilda djur. Närmast oss står zebror, antiloper och gnuer och glor, länge bort skymtar giraffer och elefanter i ett myller av fyrfota liv. En mäktig syn.
Vi har just anlänt till den mest klassiska av safarimarker: nationalparken Serengeti i norra Tanzania. Den söta doften av 1 000-tals kvadratkilometer gräs slår emot oss. Vår grupp på tio personer i två stora jeepar befinner sig på en veckolång safari. Alla har vi sett badande flodhästar och bistra babianflockar på tv, ändå känner man sig oförberedd när man möter dem i verkligheten.
Serengeti är ett väldigt område. Man kan åka i timmar utan att se en levande varelse. Sedan hamnar man återigen på platser med 100-tals djur. Denna föränderlighet bidrar till spänningen på resan. Man vet aldrig vad som dyker upp bakom nästa vägkrök.
Under en vecka består vår vardag i att upptäcka giraffers vajande halsar över vegetationen, att stirra strutsar i ögonen och att uppleva hur unga elefanthannar gruffar och brakar ihop med varandra bara 50 meter ifrån oss.
Chaufförerna gör ett otroligt jobb och guidar oss med en verkligt bred kunskap. Det enda problemet är toalettbesöken. Att lämna jeepen är egentligen totalförbjudet, men när nöden så kräver hittar vår guide alltid en säker plats.
Som de flesta safariresenärer pratar vi om att få se the big five, det vill säga lejon, leopard, elefant, afrikansk buffel och noshörning. De fem djur som traditionellt anses farligast för människan att jaga till fots. Och faktiskt: det blir en big five. Åsynen av en sömnig leopard som utstuderat coolt hänger på en trädstam vid vägen gör att jag bocka av den sista av de fem.
På Serengetis vidder lever också de stolta massajerna, savannens mytomspunna folk. Klädda i röda och lila mantlar och vackra smycken syns de ibland på avstånd med sina boskapshjordar. Besöket i en kraal, en massajby byggd i cirkel med en mur av risbuskar som yttre skydd, blir en av safarins höjdpunkter.
Några av massajbyarna får flera besök per dag av nyfikna safariturister. Men det har inte fått invånarna att rubba sin uråldriga livsstil. De tar knappast på sig några jeans när vi åker vidare. Snarare har de på ett imponerande vis behållit sin kultur intakt och oförändrad trots det starka intresset från omvärlden.
Det blir ett fascinerande bybesök där nyfikenheten är ömsesidig. De unga massajmännen vill gärna utmana de unga männen bland oss på hopptävling som går ut på att kunna hoppa jämfota högt och länge. En färdighet som alla manliga massajer övat på sedan barnsben.
Mot kvällen kommer vi till vårt bekväma läger, beläget på en kulle långt ute i vildmarken. Det är sällsamt rofyllt. Bara frasandet av vinden i gräset och enstaka fågelrop hörs. Beväpnade vakter följer oss till matsalsbyggnaden, givetvis inte utan orsak då lejon och hyenor kan stryka omkring i närheten. Att naturen är mäktigare än människan är en del av upplevelsen i Serengeti.
Anders Pihl/TT Spektra
feature@ttspektra.se