En hemlös man dog på en offentlig toalett i Västervik i höstas.
"Politikerna säger att man är hemlös frivilligt, vem fan väljer att vara hemlös? Det skulle behövas ett härbärge där man kan få en säng, en toalett och ett lås på dörren. Någonstans där de kan få lite hjälp och psykologisk motivation att ta tag i sina liv. Då kan de också komma tillbaka."
Så sa en ung, hemlös kille som vi pratade med i reportaget. Under tiden han jagade ett hyreskontrakt fick han ibland bo några nätter på vandrarhem, men ofta sov han ute. I folks lekstugor, elhus eller på terrassen till vandrarhemmet.
Vi mötte också Marina Kramroz, som bott många år utomhus och är ett välbekant ansikte för många som rör sig i Västerviks centrum. Då tillbringade hon nätterna på en offentlig toalett.
Ett annat par hade tillfälligt bosatt sig i ett tält i en skogsdunge strax utanför stan. Det var oktober, nätterna var kalla och åtminstone ett tiotal personer i Västervik var akut bostadslösa.
Några veckor efter artikeln dog en hemlös man efter att ha försökt värma sig på en offentlig toalett en kylig vinternatt. Strax därpå öppnade ett akutboende i Pingstkyrkan där många av de hemlösa fick en fristad under en kortare eller längre tid. Akutboendet finns fortfarande kvar, om än i lite mindre skala.
Drygt ett och ett halvt år efter reportaget tar vi kontakt med de personer vi intervjuade igen – för att se hur det gått för dem.
Vi får telefonkontakt med kvinnan som bodde i en skogsdunge. Hon fick en tid efter intervjun hjälp till tak över huvudet och tycker att det har gått okej för henne sen dess. Under några veckor bodde hon först i en jourlägenhet, sedan i en av Varvets lägenheter. Varvet är kommunens öppenvårdsenhet för vuxna med missbruksproblematik.
– Jag bodde en stund på akutboendet också. Men nu bor jag i en lägenhet i Gunnebo, det har jag gjort i ett år, säger kvinnan.
Hon är trött och mår inte så bra vid intervjutillfället, och orkar inte prata så länge. Det är också svårt för henne att prata om det som varit, då hon varit med om jobbiga händelser under året. Mannen som hon levde med då bor hon inte med längre, även om hon träffar honom ibland. Någon hjälp i vardagen får hon inte direkt, det har hon sagt ifrån om.
Den unge man vi pratade med förra året har nu bostad och går en svetsutbildning.
Vi pratar också med den unga, då hemlösa killen som vi i reportaget kallade Alexander. Han berättar att boendesituationen löste sig för honom en tid efter att reportaget kom ut.
– Jag sökte, ringde runt och var ihärdig, och löste mina egna problem. Nu har jag en bostad. Men jag tycker inte det ska gå till så, jag tycker att socialen kunde ha hjälpt mig.
Alexander fick också ett jobb, men anställningen tog slut då företaget han jobbade för fick för lite att göra. Nu går han i stället en svetsarutbildning.
Hur ser du på framtiden?
– Jag tar det dag för dag, det är så man får göra. Det är svårt att säga vad som kommer att hända.
Marina Kramroz bor i en lägenhet som socialen hjälpt henne med.
Marina Kramroz vid det förra intervjutillfället.
Marina Kramroz sitter på en bänk i solen på Spötorget när vi träffar henne. Hon har tagit bussen in till Västervik från Gunnebo för att ta en öl i stan. Sedan intervjun 2023 har det hänt en hel del i hennes liv. Under en tid bodde hon på akutboendet i Pingstkyrkan.
– Men jag blev utslängd, efter att ha varit borta i tre nätter, säger Marina.
Marina fick en plats på Kronbackens behandlingshem där hon var i 1,5 månad. Efter det har socialen hjälpt henne med lägenhet, berättar hon. Men i början var det svårt att anpassa sig, hon kunde inte sova inomhus. Egentligen trivs hon inte så bra. Hon vill hem, säger hon.
Var är hemma?
– Jag vet inte. Förr klarade jag att sova ute, men det klarar jag inte längre.
Marina har under många år kämpat med missbruk. Just nu går det upp och ner.
– Det är svårt. Det är klart att jag vill ifrån det, men jag har ju inget annat.
Liselotte Månsson är chef på kommunens individ- och familjeomsorg.
Liselott Månsson är chef på kommunens individ- och familjeomsorg. Hon har ingen uppfattning om det är fler eller färre hemlösa i Västervik nu jämfört med förra hösten, men poängterar att socialtjänsten jobbar vidare på samma sätt som man gjort tidigare.
– Den bilden jag har från enheterna är att läget går upp och ner, och så har det varit många år. Ibland är det fler, ibland är det färre. Vi på socialtjänsten gör det vi är skyldiga att göra. Men människor har alltid ett eget val, så vi kommer aldrig nå en nollvision när det gäller hemlöshet.
Det var mycket skriverier om hemlöshet förra året, hur påverkade det ert arbete?
– Det påverkade vårt arbete på det sättet att socialtjänsten blev väldigt uthängda för det arbete som vi hela tiden bedriver. Den rättssäkerhet som socialtjänsten står för blev ifrågasatt på många sätt. Socialtjänsten är alltid under granskning, och så ska det vara, men ibland blir det extra utmanande i en komplex yrkesutövning.
Det framkom ibland motsättningar mellan er och frivilligorganisationerna som jobbar med hemlösa. Hur ser det ut idag?
– Civilsamhället är jätteviktigt för att komplettera vårt arbete och i det samarbete vi hade kring akutboendet hade vi hela tiden en dialog med LP. Vi har kallat till ett möte den 21 maj med alla församlingarna för att göra en utvärdering, titta på hur det har gått och hur vi kan samarbeta. Vi har ett gott samarbete överlag.
Märta Norberg tycker att samarbetet mellan kommunen och frivilligorganisationerna förbättrats något, men att det fortfarande kan bli bättre.
Enligt Märta Norberg, chef för kommunens försörjningsstöd, är det ganska få personer som är bostadslösa i Västervik. De flesta som är det är personer som inte vill vara i kontakt med socialtjänsten av något skäl.
– Men de allra flesta har varit i kontakt med oss av och till, kanske inte för försörjningsstöd men för stöd eller behandling. Den sjukdom eller problematik som finns är något man kan få jobba med hela livet, om det är missbruk till exempel.
Ibland, tror Märta, kan andra än socialtjänsten lyckas bättre med att nå de här personerna – just för att man inte är socialtjänsten.
– Det är jättebra att det finns engagerade individer inom frivilligorganisationer, som kan stå där utan att vara en myndighet. Ibland kan det vara det som behövs en liten stund, för att man ska orka. Det är bra om vi kan komplettera varandra. Ibland hamnar vi i ett motsatsförhållande och det är olyckligt, då hamnar individer i kläm. I de bästa av världar respekterar vi varandras delar och ser var varandras gränser går.
Generellt önskar hon att det kom fram tydligare hur socialtjänstens uppdrag ser ut, till exempel när någon söker om nödprövning för logi – det man numera kallar "tak över huvudet-garantin".
– Vi kan inte låta bli att göra den här första utredningen om rätten till bistånd. Vi uppfattas ofta som krångliga, man säger att "du vet ju att jag inte har några pengar". Ja, vi kan anta något, men vi måste ha underlag för att fatta våra beslut. Det är inte för att vara besvärliga, det är något vi måste göra. Individerna har också en skyldighet att visa att och hur de agerar för att själva undanröja sin nödsituation. Har man egna pengar ska man i första hand använda dem för att ordna logi.
Hon lyfter också fram att det finns en särskild stödfunktion på Varvet som kan ge handfast hjälp med att söka bostad.
Linda Åkerman är en av drivande i Vinternatt och LP/Pingstkyrkans arbete med att hjälpa hemlösa i Västervik.
En som tidigare riktat en del kritik mot socialtjänstens arbete är Linda Åkerman på Vinternatt. Hon tycker fortfarande att trösklarna är för höga för den som vill ta del av kommunens skyddsnät. Men hon tycker generellt att samverkan med kommunen fungerar bra.
– När någon kommer in till akutboendet i Pingstkyrkan försöker vi redan dag ett följa med till försörjningsstöd och se efter vad som fattas för att de ska kunna ta del av kommunens skyddssystem. Sen kan vi behöva följa med dem till banken, Försäkringskassan eller servicekontoret. Vi hjälper till med fotarbetet helt enkelt.
Linda Åkerman har inte fått några rapporter om att det finns några långvarigt hemlösa just nu i Västerviks kommun. Av de som sov ute förra hösten har de allra flesta fått egna lägenheter. Är det någon som plötsligt står utan boende, eller riskerar att bli hemlös inom kort, får ofta Linda veta det. Om de inte får hjälp av kommunens tak över huvudet-garanti kan de komma in till akutboendet. Just nu vet hon om sju personer som är hemlösa men bor hos vänner och familj – och hon poängterar att de är väldigt välkomna om de vill få hjälp att påbörja vägen till ett eget boende.
– Man behöver inte vara hemlös i Västervik som det ser ut nu. Det tycker jag är fantastiskt.