2008 var Maarit Psajd mitt uppe i livet. Inte bara åldersmässigt. Livet gick verkligen för fullt. Hon och maken Roger var egna företagare, de hade en hästgård i byn Edshult utanför Eksjö och två barn.
Så en dag i mars kände Maarit en knöl i ena bröstet.
- Jag trodde inte att det kunde vara bröstcancer. Jag hade nyligen varit på mammografi.
Hon hade själv en rad olika förklaringar. En var att det kanske var en svullnad efter att hon fallit och slagit i under en ridtur. Inte desto mindre gick hon till läkare för att få veta vad det var. I backspegeln var det tur.
Det var en tumör. Förmodligen hade den funnits där i några år, men satt fart och börjat växa på sista tiden.
- Jag fick höra att om jag väntat ett halvår till så hade utsikterna varit helt andra.
Maarit berättar om en tuff tid. Först en operation. En fjärdedel av bröstet togs bort.
- De kallar det för en tårtbitsoperation. Ett rätt äckligt namn, säger hon.
Därefter cellgiftsbehandling. I dag drygt fyra år senare tar hon fortfarande mediciner som ska hämma tillväxt av hormoner som kan ge grogrund för cancer. Om inga komplikationer tillstöter så kommer medicineringen att upphöra 2015.
- När jag först fick höra ordet cancer så tänkte jag att nu är det slut. Jag får inte se min dotter ta studenten eller min son köra moped. Men i takt med att jag fick veta mer om sjukdomen så tänkte jag "att det här ska jag klara".
Vad visst du om bröstcancer innan du själv drabbades?
- Om jag ska vara ärlig så inte särskilt mycket. Jag kände människor som hade drabbats, men aldrig trott att det skulle drabba mig.
Den allra jobbigaste fasen var cellgiftsbehandlingen, och biverkningen att tappa håret.
- I mitt huvud var jag mitt vanliga jag, och när jag såg min spegelbild kunde jag haja till "vem är det där"? Att tappa håret gjorde sjukdomen så synlig, och fick omgivningen att reagera.
Maarit Psajd berättar om hur andra människor kunde bli osäkra i hur de skulle vara mot henne:
- "Var som vanligt! Jag behöver ingen psykolog!", tänkte jag.
I dag jobbar hon, och lever ett vanligt liv, men sjukdomen har påverkat. Att vara morsa, driva hästgård och samtidigt genomgå den påfrestande behandlingen blev för mycket. Maken Roger hade dessutom flera timmars pendling till jobbet i Västervik. De bestämde sig för att byta gården på landet mot ett hus i Västervik.
- Gården var min dröm. Vi fick leva där i sju, åtta år. Det är jag tacksam för, och det är inte för sent att flytta ut på landet igen, säger hon.
Hon kommer in på vikten av fysisk träning. Så fort hennes hälsa tillät det så började hon rida igen. Stallet är en oas för henne.
- Direkt när jag kommer in där sjunker min puls. På något sätt är det som att där är jag den Maarit jag alltid varit.
Hennes andra träning är styrketräning. En följd av medicinerna är att hon lätt får kramper.
- Håller jag mig igång så känns inte de besvären lika mycket.
Det finns studier som visar att fysiskt tränade kvinnor drabbas i mindre utsträckning. För Maarit finns det ett värde att känna sig stark. Skulle sjukdomen komma tillbaka vill hon känna sig rustad både fysiskt och mentalt för en ny fajt.
- Det går inte en dag utan att jag tänker på att det kan komma ett återfall.
Där berömmer hon sjukvården.
- Under hela den här resan har jag fått bra vård. Det gäller alla tre sjukhusen jag haft kontakt med, Eksjö, Jönköping och Västervik. Från det att diagnosen ställdes så har man hela tiden tagit sjukdomen på största allvar.