Bygger upp Sri Lanka efter tsunamin

Tomas sträcker på armarna och lutar sig fram över bordet. Ögonen smalnar.
- Det är definitivt en utmaning, säger han och blicken glimmar till. Samordningsproblematiken är oerhört spännande, särskilt med tanke på katastrofens omfattning. Här finns många aktörer med olika grenar inom Röda korset, hela FN-familjen, och så vidare. Det gäller att undvika överlappning dem emellan.
Tsunamikatastrofen fick människor över hela världen att öppna plånboken och flera hjälporganisationer sade efter ett tag nej tack till fler donationer. De hade helt enkelt fått ihop tillräckligt.

- Det är mycket speciellt att jobba under de här omständigheterna, säger Tomas Liew. För en gångs skull har vi pengar att göra det vi alltid velat. Det skiljer sig från andra operationer genom att vi kan ta ett helhetsgrepp och arbeta långsiktigt. Normalt arbetar vi på ett eller två, i bästa fall tre års sikt. Nu har vi ett fem- till tioårsperspektiv. Det här är ett så pass omfattande program där vi kan ge långtgående hjälp och skapa något för framtiden.

Det första Tomas gjorde när kom till Sri Lanka var att försöka få ett grepp om situationen och ta reda på var insatserna behövdes bäst, genom fältbesök. Arbetet sker genom olika hjälpprogram som hälsa, vatten och avlopp, husbyggnad och så vidare. Arbetsspråket är engelska.
- Jag jobbar ihop med den lankesiske programchefen och i reser nästan alltid ihop. Ger man sig bara tid och förenklar språket så går det nästan alltid att kommunicera.

Drygt ett halvår efter katastrofen är tältlägren i stort sett tömda och människorna är utslussade till transitläger med bättre vatten och avlopp och rejälare hus av brädor eller korrugerad plåt.
- Byggnationen av riktiga hus har börjat komma igång, och i oktober räknar vi med att det ska dra igång på riktigt, säger Tomas Liew. Vi har åtagit oss att bygga 15 000 hus. Med fem personer i varje familj är det som att bygga tre Västervik. Det måste planeras på rätt sätt, och vi får inte bygga på fel sätt eller på fel ställe.

- Kulturen lever fortfarande i Sri Lanka. Hinduismen finns där, endel muslimer, hinduer. Det är invävt i samhället och när man bygger måste tänka på i vilken riktningen ingången är placerad. Den få aldrig vara i nordläge, och helst inte åt väster, för att någon ska vilja bo där. Vårt arbete sker i väldigt nära samspel med de som ska bo där.
Tomas återkommer hela tiden till hur viktig kontakten med den lokala befolkningen är.
- De blir aldrig en siffra, det är enskilda människor allihop.
Han tar som exempel hur några frivilliga byggde ett hus åt en familj där mamman dog i tsunamin. Huset skrevs på de två äldsta barnen, och när Tomas frågade varför var svaret att pappan har alkoholproblem och att det var tryggare för de 12-åriga barnen så här.

En viktig del i återuppbyggnaden är att skapa balans mellan de tsunamidrabbade och de som är bosatta längre in i landet.
- Vi får inte bygga en konflikt, och man måste vara vaksam så att man inte etablerar något som tar livet av en verksamhet två mil bort. Likadant är det viktigt med en balans mellan norr och söder, så att hjälpen inte blir bränsle för motsättningar.

När Tomas berättar växlar han mellan arbetets olika nivåer. Å ena sidan har han vad som med god fantasi kan ses som ett kontorsjobb med dagarna fyllda av möten, avtal och fler möten. Men han försöker planera arbetet så att han kan åka ut på fältet under två eller tre dagar varje vecka. I nästa stund berättar han om fiskarna han träffat som hellre bosätter sig uppe i bergen för att skydda sina familjer än nere vid stranden där deras levebröd finns.
- De sa att "förut var havet vår vän, nu måste vi få familjen i säkerhet". Det sitter djupt, hela bearbetningsfasen tar oerhört lång tid.

Själv har han genom erfarenhet och rutin har han lärt sig att hantera kaoset han dagligen konfronteras med. Tankarna som snurrar i huvudet på väg hem från jobbet är kring avtal och viktiga papper som inte blivit påskrivna.
- Det är som vilket annat jobb som helst. Men man måste ha disciplin. Det går inte att jobba dygnet runt, man måste gå hem, åka och bada, ta det lugnt.
Istället är det de fysiska påfrestningarna som är svåra.
- Det jobbigaste är den konstanta värmen, säger han. Det är runt 30 grader hela tiden, nästan dygnet runt. Resorna tar också mycket kraft och det är mycket trafikolyckor. Små tuck-tucks trängs med lastbilar och bussar, och man skakar fram.
Ändå återkommer han gång på gång, närmast söker sig till kaoset i Bam, i Nordkorea, i Liberia, i Sri Lanka.
- Det är en arbetstillfredsställelse att se att man får saker att fungera. Jag känner mig stolt över att vara en del av en organisation, att vara en liten liten kugge i Röda korset.