Han förtjänar en större publik, Carl-Einar Häckner. Bryggaren i Västervik är ungefär halvfull när den pojkaktiga och ganska spattiga göteborgaren tar plats på scenen.
Föreställningen "Swedish meatballs med lingon" är en salig blandning av musik, trolleritrick och monologer om att det faktiskt inte är rucolasallad på en capricciosa. Det är tomat, ost, skinka och champinjoner.
Publiken är delaktig nästan hela tiden, både i själva tricken och i samtal med trollkarlen på scenen. Carl-Einar berättar att han lyssnade på Mötley Crüe när han var 13 och frågar artigt några utvalda i publiken vad de lyssnade på i den åldern. En man svarar Samatha Fox, någon annan Hepstars. En sjuåring kommer först inte på vad han lyssnar på för artister och Carl-Einar ställer trevligt men bestämt om frågan.
– Jag har lite asperger, den här föreställningen måste gå på ett visst sätt, förklarar han.
Sjuåringen kommer efter ett tag fram till att han lyssnar på Sean Banan.
Carl-Einar trollar med kortlekar och han sjunger en kärleksvisa om att hans flickvän blev trampad i ansiktet av en elefant och att han gärna vill att hon ska åka till Schweiz och göra en ansiktsoperation, eftersom han inte känner igen henne längre. Ibland skrattar publiken så mycket att de viker sig dubbelt.
Det är inte speciellt troligt att de som satte sig på första rad hade förväntat sig att de skulle få mosad banan stänkt på sig. Det är nog heller inte särskilt sannolikt att Lotta och Bonny trodde att de skulle få stå på scenen, iförda ansiktsmasker, och delta i ett trolleritrick med ett paraply och sex näsdukar. Men så blev det, och allting känns ändå så väntat på något sätt.
Till och med monologen om hajen som klarar sig tre veckor på land, och som förföljer Carl-Einar i en vit sportbil genom Sidney känns självklar.
Så det gör kanske inte så mycket att publiken borde ha varit dubbelt så stor, de som är här verkar ha en oväntat väntad, fantastisk kväll.