Damfotboll - en kamp mot fördomar

Det är bara drygt 30 år sedan Svenska fotbollsförbundet utredde huruvida damfotboll kunde skada brösten. I "Damelvan" skriver Jennifer Wegerup damfotbollens historia - och oundvikligen handlar det mycket om fördomar.
Sportjournalisten Jennifer Wegerup har satt ihop sitt drömlag, med svenska damfotbollsspelare från alla tider. Där ryms både sportens pionjärer och dagens stjärnor. Genom att berätta om Hedvig Hellén, Pia Sundhage, Hanna Ljungberg och de andra berättar hon också historien om damfotboll. Från den första svenska damfotbollsmatchen 1917 till dagens heltidsproffs som bara blir fler.

Bokens titel påminner om Petter Karlssons "Drömelvan", porträtt av brittiska fotbollsspelare, och visst är det ett inarbetat begrepp. Jennifer Wegerup säger att fördelarna med att skriva om kvinnor var flera.
- De snackar, det gör inte herrlagens spelare längre. Det är så mycket som står på spel. Damfotbollen är fortfarande mycket mer öppen och tillgänglig, de har ett intresse av att nå ut. Dessutom har många av tjejerna levt mycket mer; de kan ha en magisterexamen i ekonomi som Malin Moström. Många av killarna har i stort sett bara spelat fotboll, säger Jennifer Wegerup.
- De äldre fotbollstjejerna har väldigt mycket att berätta. Pia Sundhage och Anette Börjesson är ganska politiskt medvetna, på ett sätt som Vickan och de andra inte är.

Med VM-silvret i USA för två år sedan fick damfotbollen ett enormt genomslag. Visst fanns det många aktiva sedan tidigare, men plötsligt fick matcherna utrymme i medierna och Umeås och Djurgården/Älvsjös matcher fyllde läktarna.
I boken ryms också berättelsen om Jitex, Sveriges kanske mest framgångsrika damlag, och den om när italienska Perugias president ville värva Hanna Ljungberg. Han var ute efter den bästa kvinnliga fotbollsspelaren, som dessutom var blåögd och nästan blond, som ett pr-trick. Inte helt seriöst, men onekligen en milstolpe i fotbollshistorien.
"De fortsatte ringa från Italien och tjata efter VM, de gav sig inte", berättar Hanna i boken.
Enligt Jennifer Wegerup var italienarens stora misstag att han underskattat hur pass allvarligt Hanna Ljungberg, och Victoria Svensson som fick samma erbjudande, tar på fotbollen. Fotboll är inget man tramsar bort.

Själv har Jennifer Wegerup spelat fotboll i 17 år, dessutom många år på elitnivå. I elva år har hon skrivit om fotboll i både Expressen och Aftonbladet. Men när hon började spela fotboll som sjuåring visste hon redan i förväg att tjejer, de spelar som gröt.
- Det hade jag lärt mig redan då, och det är bilder som sitter. Därför tyckte jag att det kändes som en viktig bok att skriva, även om en bok om Zlatan säkert hade sålt bättre, jag som skriver mycket om italiensk fotboll.

Oron för de kvinnliga idrottarnas intåg på fotbollsplanen har rört sig om såväl deras fysik - tänk om de får dåndimpen - som deras svaga psyke. Svenska fotbollsförbundet gick 1970 med på att ge kvinnor spelarlicens, men så sent som några år senare tillsatte förbundet en utredning om damfotboll. Ett ämne var huruvida brösten kunde ta skada av sporten.
- Fotbollen är extremt förknippad med manlighet jämfört med andra sporter, även när det gäller läktargemenskapen. Fortfarande finns det inget som väcker så mycket känslor som damfotboll.