Daniel står framför en förstörd civil byggnad.
– För mig är inte det värsta att dö. Jag vet att det finns värre grejer än att dö, jag är ju sjuksköterska. Tänk dig att bli av med ben och armar och bli blind och döv. Då har du ju en livstid av helvete framför dig.
Det säger Daniel som kommer från Västervik. Han kom nyligen hem från en tre månaders lång vistelse som volontär i Ukraina.
Han hade egentligen inte tänkt att berätta om sina upplevelser i krigets Ukraina i tidningen, men tillfälligheterna ville annorlunda och nu när han väl ställer upp vill han absolut inte att vi skriver hans efternamn i artikeln.
– Det finns ryska grupper som försöker hänga ut oss som åker till Ukraina och hjälper till. De försöker ta reda på allt de kan om oss, som adresser och information om våra familjer. Det kan få tråkiga konsekvenser och därför vill jag inte att mitt efternamn skrivs ut.
Daniel arbetade som sjukvårdare i Ukraina under fjolårets sista månader. Han är utbildad sjuksköterska och tog hand om sårade soldater vid fronten.
Under sina 72 timmar långa arbetspass bodde han i en bunker tillsammans med andra sjukvårdare. I bunkern bodde också ett gäng ukrainska soldater.
De hade dessutom sällskap av åtta katter som hjälpte till att hålla undan råttor och möss.
– Bunkern låg vid fronten, men inte längst fram vid fronten där det sköts med eldvapen, utan längre bak. Där vi befann oss blev vi istället beskjutna med artilleri och drönare och såna grejer.
I bunkern väntade Daniel och hans kollegor på samtal via radio från fronten. Så fort en soldat skadats fick de nämligen ett samtal, men oftast dröjde det timmar innan de väl kunde hämta den sårade soldaten.
– Det kunde ta tolv timmar att "få" en patient. Oftast är det nämligen en massa drönare som flyger omkring i luften vid den skadade och då kan ju ingen komma dit och hämta honom. Det är inte säkert.
Bilden är tagen av Daniel när han ligger i sin säng i bunkern vid fronten. På sängen till höger ligger en av bunkerns åtta katter och vilar.
En typisk måltid i bunkern, levererad av fältkockarna.
Daniel berättar om hämtningar av skadade soldater mitt i natten. Hela fordonet var nedsläckt.
– Det var hela tiden drönare som letade efter oss. Vi kunde inte stanna till och vi kunde aldrig köra med blåljus. Det var bara att köra. De röda korsen på ambulanserna var också övermålade, ambulanser är högvärdemål.
Det var bara att göra det bästa av situationen, helt enkelt, förklarar han.
Men det hände att han var rädd.
– Första gången jag blev beskjuten av artilleri var jag ganska rädd. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag blev som förstenad. Stridssjukvårdare har några av de absolut högsta siffrorna för stupade soldater i hela ukrainska armén, så man är verkligen ett högvärdesmål, säger Daniel, tänker en stund och fortsätter.
– Det small ju en hel del där vid fronten. Man bara hoppades att man inte skulle sprängas i luften. Jag var livrädd. Tänk dig att krypa genom skyttegraven för att kunna gå på toaletten.
Men Daniel vande sig.
– Efter två veckor kändes det ganska normalt ändå. Det blir ju så, man vänjer sig vid det mesta.
Inne i ambulansen var ljuset blått, allt för att inte synas.
Här är en kyrka som blivit skadad av långdistansvapen.
Förödelsen ökar ju närmare fronten man kommer.Den här bilden föreställer en civil byggnad i en stad i Östra Ukraina, cirka en timme från fronten.
När Daniel hade sina lediga dagar mellan arbetspassen bodde han i en så kallad frontstad.
– Där fanns det inte så mycket att göra. Det var mest att bara ta det lugnt och kanske öva lite sjukvård och träna sig på ukrainskan. Affärerna hade inget nötkött och det var ganska utsorterat. Och utomhus fanns det hela tiden en risk för angrepp med artilleri och raketer. Vid åtta på kvällen trädde utegångsförbudet in.
Sedan några veckor tillbaka är Daniel hemma i Sverige igen. Han säger att han har blivit "en annan människa" nu efteråt.
– Jag har nog aldrig frusit så mycket i mitt liv som jag gjorde i Ukraina. Jag har nog heller aldrig varit så hungrig eller så fysiskt och psykiskt trött. Jag uppskattar verkligen att bo och vara född i Sverige, där det inte är krig. Att bara kunna vara här hemma och sitta och dricka en god kopp kaffe i värmen. Det är ju fantastiskt. Det uppskattar jag verkligen nu. Jag tänker också mycket mer på att hur mycket jag uppskattar min familj och vänner.
Han lyfter också vikten av att vara förberedd på det värsta även här hemma i Sverige.
– Jag har alltid varit förberedd. Jag har jämt en stor sjukvårdsväska och filtar i bilen. Jag har vatten och käk hemma om något skulle hända. Men efter Ukraina tänker jag ytterligare ett steg längre. Jag har ju sett hur ukrainarna har påverkats och hur jäkla snabbt det kan gå. Det kan ske från en dag till en annan.
Vill du åka tillbaka?
– Jag är lite sugen. Jag har fått nära vänner i Ukraina så jag känner nästan en skyldighet att åka tillbaka. Vi får se, säger Daniel.
Bunkerns in- och utgång.
Daniel säger att han var mentalt förberedd på att dö och att det var nära vid några tillfällen. Samtidigt tycker han inte att det värsta är att dö. Det är värre att bli illa skadad, tycker han.
Så här såg många av byggnaderna ut. Här står en av Daniels kollegor och beundrar solnedgången från en förstörd civil byggnad. Kollegan är en ukrainsk läkarstudent som arbetade som sjukvårdare tillsammans med Daniel. Hon hjälpte även till att tolka.
Det bodde också åtta katter i bunkern.
En ukrainsk drönargranat där detonatorn har exploderat utan att antända sprängmedlet. Daniel berättar att det ligger spränganordningar lite här och där, och att man får vara väldigt försiktig med var man går.
Daniel som kommer från Västervik är utbildad sjuksköterska. Han är nyss hemkommen från tre månader som volontär vid krigsfronten i Ukraina. Här står han framför en skadad civil byggnad.
Daniel har fotograferat en förstörd civil byggnad på väg till fronten.