Daniel stÄr framför en förstörd civil byggnad.
â För mig Ă€r inte det vĂ€rsta att dö. Jag vet att det finns vĂ€rre grejer Ă€n att dö, jag Ă€r ju sjuksköterska. TĂ€nk dig att bli av med ben och armar och bli blind och döv. DĂ„ har du ju en livstid av helvete framför dig.
Det sÀger Daniel som kommer frÄn VÀstervik. Han kom nyligen hem frÄn en tre mÄnaders lÄng vistelse som volontÀr i Ukraina.
Han hade egentligen inte tÀnkt att berÀtta om sina upplevelser i krigets Ukraina i tidningen, men tillfÀlligheterna ville annorlunda och nu nÀr han vÀl stÀller upp vill han absolut inte att vi skriver hans efternamn i artikeln.
â Det finns ryska grupper som försöker hĂ€nga ut oss som Ă„ker till Ukraina och hjĂ€lper till. De försöker ta reda pĂ„ allt de kan om oss, som adresser och information om vĂ„ra familjer. Det kan fĂ„ trĂ„kiga konsekvenser och dĂ€rför vill jag inte att mitt efternamn skrivs ut.
Daniel arbetade som sjukvÄrdare i Ukraina under fjolÄrets sista mÄnader. Han Àr utbildad sjuksköterska och tog hand om sÄrade soldater vid fronten.
Under sina 72 timmar lÄnga arbetspass bodde han i en bunker tillsammans med andra sjukvÄrdare. I bunkern bodde ocksÄ ett gÀng ukrainska soldater.
De hade dessutom sÀllskap av Ätta katter som hjÀlpte till att hÄlla undan rÄttor och möss.
â Bunkern lĂ„g vid fronten, men inte lĂ€ngst fram vid fronten dĂ€r det sköts med eldvapen, utan lĂ€ngre bak. DĂ€r vi befann oss blev vi istĂ€llet beskjutna med artilleri och drönare och sĂ„na grejer.
I bunkern vÀntade Daniel och hans kollegor pÄ samtal via radio frÄn fronten. SÄ fort en soldat skadats fick de nÀmligen ett samtal, men oftast dröjde det timmar innan de vÀl kunde hÀmta den sÄrade soldaten.
â Det kunde ta tolv timmar att "fĂ„" en patient. Oftast Ă€r det nĂ€mligen en massa drönare som flyger omkring i luften vid den skadade och dĂ„ kan ju ingen komma dit och hĂ€mta honom. Det Ă€r inte sĂ€kert.
Bilden Àr tagen av Daniel nÀr han ligger i sin sÀng i bunkern vid fronten. PÄ sÀngen till höger ligger en av bunkerns Ätta katter och vilar.
En typisk mÄltid i bunkern, levererad av fÀltkockarna.
Daniel berÀttar om hÀmtningar av skadade soldater mitt i natten. Hela fordonet var nedslÀckt.
â Det var hela tiden drönare som letade efter oss. Vi kunde inte stanna till och vi kunde aldrig köra med blĂ„ljus. Det var bara att köra. De röda korsen pĂ„ ambulanserna var ocksĂ„ övermĂ„lade, ambulanser Ă€r högvĂ€rdemĂ„l.
Det var bara att göra det bÀsta av situationen, helt enkelt, förklarar han.
Men det hÀnde att han var rÀdd.
â Första gĂ„ngen jag blev beskjuten av artilleri var jag ganska rĂ€dd. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag blev som förstenad. StridssjukvĂ„rdare har nĂ„gra av de absolut högsta siffrorna för stupade soldater i hela ukrainska armĂ©n, sĂ„ man Ă€r verkligen ett högvĂ€rdesmĂ„l, sĂ€ger Daniel, tĂ€nker en stund och fortsĂ€tter.
â Det small ju en hel del dĂ€r vid fronten. Man bara hoppades att man inte skulle sprĂ€ngas i luften. Jag var livrĂ€dd. TĂ€nk dig att krypa genom skyttegraven för att kunna gĂ„ pĂ„ toaletten.
Men Daniel vande sig.
â Efter tvĂ„ veckor kĂ€ndes det ganska normalt Ă€ndĂ„. Det blir ju sĂ„, man vĂ€njer sig vid det mesta.
Inne i ambulansen var ljuset blÄtt, allt för att inte synas.
HÀr Àr en kyrka som blivit skadad av lÄngdistansvapen.
Förödelsen ökar ju nĂ€rmare fronten man kommer.Den hĂ€r bilden förestĂ€ller en civil byggnad i en stad i Ăstra Ukraina, cirka en timme frĂ„n fronten.
NÀr Daniel hade sina lediga dagar mellan arbetspassen bodde han i en sÄ kallad frontstad.
â DĂ€r fanns det inte sĂ„ mycket att göra. Det var mest att bara ta det lugnt och kanske öva lite sjukvĂ„rd och trĂ€na sig pĂ„ ukrainskan. AffĂ€rerna hade inget nötkött och det var ganska utsorterat. Och utomhus fanns det hela tiden en risk för angrepp med artilleri och raketer. Vid Ă„tta pĂ„ kvĂ€llen trĂ€dde utegĂ„ngsförbudet in.
Sedan nÄgra veckor tillbaka Àr Daniel hemma i Sverige igen. Han sÀger att han har blivit "en annan mÀnniska" nu efterÄt.
â Jag har nog aldrig frusit sĂ„ mycket i mitt liv som jag gjorde i Ukraina. Jag har nog heller aldrig varit sĂ„ hungrig eller sĂ„ fysiskt och psykiskt trött. Jag uppskattar verkligen att bo och vara född i Sverige, dĂ€r det inte Ă€r krig. Att bara kunna vara hĂ€r hemma och sitta och dricka en god kopp kaffe i vĂ€rmen. Det Ă€r ju fantastiskt. Det uppskattar jag verkligen nu. Jag tĂ€nker ocksĂ„ mycket mer pĂ„ att hur mycket jag uppskattar min familj och vĂ€nner.
Han lyfter ocksÄ vikten av att vara förberedd pÄ det vÀrsta Àven hÀr hemma i Sverige.
â Jag har alltid varit förberedd. Jag har jĂ€mt en stor sjukvĂ„rdsvĂ€ska och filtar i bilen. Jag har vatten och kĂ€k hemma om nĂ„got skulle hĂ€nda. Men efter Ukraina tĂ€nker jag ytterligare ett steg lĂ€ngre. Jag har ju sett hur ukrainarna har pĂ„verkats och hur jĂ€kla snabbt det kan gĂ„. Det kan ske frĂ„n en dag till en annan.
Vill du Ă„ka tillbaka?
â Jag Ă€r lite sugen. Jag har fĂ„tt nĂ€ra vĂ€nner i Ukraina sĂ„ jag kĂ€nner nĂ€stan en skyldighet att Ă„ka tillbaka. Vi fĂ„r se, sĂ€ger Daniel.
Bunkerns in- och utgÄng.
Daniel sÀger att han var mentalt förberedd pÄ att dö och att det var nÀra vid nÄgra tillfÀllen. Samtidigt tycker han inte att det vÀrsta Àr att dö. Det Àr vÀrre att bli illa skadad, tycker han.
SÄ hÀr sÄg mÄnga av byggnaderna ut. HÀr stÄr en av Daniels kollegor och beundrar solnedgÄngen frÄn en förstörd civil byggnad. Kollegan Àr en ukrainsk lÀkarstudent som arbetade som sjukvÄrdare tillsammans med Daniel. Hon hjÀlpte Àven till att tolka.
Det bodde ocksÄ Ätta katter i bunkern.
En ukrainsk drönargranat dÀr detonatorn har exploderat utan att antÀnda sprÀngmedlet. Daniel berÀttar att det ligger sprÀnganordningar lite hÀr och dÀr, och att man fÄr vara vÀldigt försiktig med var man gÄr.
Daniel som kommer frÄn VÀstervik Àr utbildad sjuksköterska. Han Àr nyss hemkommen frÄn tre mÄnader som volontÀr vid krigsfronten i Ukraina. HÀr stÄr han framför en skadad civil byggnad.
Daniel har fotograferat en förstörd civil byggnad pÄ vÀg till fronten.