Kursen ändras, och vi avviker från slingan som man flyger över norra delen av Kalmar län, varje dag. Väl framme vid Kisaområdet möts vi av en storbrand. Räddningstjänsten är redan där, spanaren stämmer av med SOS och vi kan lämna platsen för att återgå till ursprungsrutten.
– Så kan det se ut, säger Göran Karlsson, piloten i Piper PA-28-planet vi befinner oss i.
Bredvid honom sitter Ewelina Ringberg Gustafsson, vars uppgift är att spana efter bränder. I baksätet på planet sitter undertecknad, som dagen till ära har fått följa med de frivilliga i Västerviks flygklubb (VFK) som har jouren på brandflyget den här veckan.
I Kalmar län är det fyra flygklubbar som delar på brandflygningarna – Hultsfred, Kalmar, Öland och Västervik. Var fjärde vecka har respektive klubb jour, och man flyger två gånger om dagen. En slinga över södra delen av länet, en över norra.
– Nu när det börjar bli extremtorrt flyger vi tre gånger, berättar Michael Carlsson, brandflygsansvarig i VFK.
Michael förklarar att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har i uppdrag att organisera brandflyget medan länsstyrelserna ansvarar för uppköp. VFK är en underleverantör, och Länsstyrelsen Kalmar kommer varje vecka med beställningar på vilka turer man vill att klubbarna ska flyga. Klubbarna får ersättning för flygningarna, men inte för personal. Engagemanget i brandflyget är ideellt, och i VFK är man sju piloter och tre spanare. Alla flyger med samma plan – det vi nu sitter i under eftermiddagsflygningen.
– 2018 gick vi i VFK med. Det var en abrupt start, och man kände verkligen att man gjorde nytta. Brandflyget blev samma år utsedda till Årets krisberedskapare, och i länet upptäckte vi 76 bränder den sommaren, säger Michael och fortsätter:
– Vi kan upptäcka bränder från luften som är svåra att upptäcka från marken. Ibland upptäcker vi bränder nära bebyggelse och människor, som trots det inte upptäckts av någon där. Vi utgör en oerhört liten kostnad i förhållande till vad vi kan göra för nytta. Det kan vara så att någon larmar om att de känner röklukt, då kan vi åka ut och kolla, istället för att räddningstjänsten ska åka fram och tillbaka.
I flygplanet är man alltid två – en pilot och en spanare. Piloten ansvarar för färdplanen och har kontakt mot flygtrafikledningen, och spanaren letar efter bränder samt håller all kontakt med SOS. Planet går mycket på autopilot, något som även ger piloten möjlighet att spana. Om Ewelina, Göran eller någon av de andra som engagerar sig upptäcker en brand, flyger de till platsen, larmar och cirkulerar kring branden tills räddningstjänst kommit på plats.
Michael lyfter vikten av gott samarbete inom styrkan, mellan klubbarna och med räddningstjänsten, något han säger att man verkligen har.
– Har man varit med en gång och sett vilket slit räddningstjänsten har, då får man en känsla av "klart jag ska göra den insats jag kan", just när man ser att det gör skillnad. Sen tror jag inte att någon skulle hålla på med det här om man inte tyckte det var trevligt.
I maj började brandflyget med sina flygningar för året, och man beräknas fortsätta fram till september.
När vi landar efter en och en halv timme i luften känner man sig lite mör.
– Många blir flygsjuka, skönt att du slapp! skrattar Göran.