De arbetade hela livet på cellulosafabriken

Britt Studeny arbetade från unga år i matserveringen som låg vid herrgården intill bruket.
- Då var det 150 personer som arbetade i skift på bruket, berättar Britt Studeny. Många av dem var ungkarlar som inte lagade någon mat själva. De åt alla sina mål hos oss på serveringen.

År 1948 klev Karl Studeny in på matserveringen och de träffade varandra. Minnena från den tiden är många, båda är spjuveraktiga och berättar med glittrande ögon om det ena hysset efter det andra. Kalle fick känna på tjejernas sinne för humor när de testade en nykomling på bruket, och som tur var höll han god min.
- Jag började arbeta i verkstaden den första tiden, berättar Karl Studeny. Då var jag nyss fyllda 22 år, men ganska snart fick jag börja skiftgång i produktionen. Där stannade jag ända fram till 1986. Jag hade gärna gjort två år till så jag hade fått ihop 45 år, nu blev det "bara" 43.

Britt och Karl blev ett par och flyttade ihop i fabrikens hyreshus, numera rivet, som gick under namnet "Marocko".
- Folk brukar höja på ögonbrynen när de får höra att vi bodde i Marocko innan vi byggde vårt älskade hus på Villagatan 1956. Att flytta in här var som att komma till himmelriket efter den trånga bostaden i "Marocko". På den tiden var anställning på bruket en godtagbar bankgaranti.
När tiderna förändrades och ungkarlarna gift sig eller börjat laga egen mat lade matserveringen ner och Britt Studeny började städa på herrgården och i fabriken.
- Det höll jag på med ända fram till 1986 och hade jag inte blivit uppsagd då så hade jag nog tvingats sluta ändå, för det var ett mycket tungt arbete.

Nu blev det så att båda slutade samtidigt. De bor kvar i sin kära villa men har sett hur samhället förändrats under de senaste decennierna.
- Det är inte roligt när man fick gå hem utan jobb och fick se alla gamla kompisar i samma situation, säger Karl Studeny. Alla var ju vana att jobba jämt och att det alltid har funnits jobb. Nu försvann de unga, det finns inget för dem här att arbeta med. Eds brukshandel slog igen. Kiosken kämpade länge, men nu är den nedlagd. Deltidsbrandkåren är också borta, den hade bergsäkert funnits kvar om bruket varit igång. Tack och lov finns Konsum kvar så att vi får oss lite mat.

- Nu sitter vi mest och minns hur det var förr, tiden med alla gamla goda arbetskamrater, för det var verkligen fina människor som vi arbetade tillsammans med, säger Britt och Karl Studeny som båda fortfarande har glimten kvar i ögat och som har många gamla goda minnen att skratta åt.

De arbetade hela livet på cellulosafabriken

Hela sina yrkesverksamma liv arbetade Karl och Britt Studeny på cellulosafabriken eller i verksamheter som var direkt kopplade till bruket. Båda var i 60-årsåldern när de gjorde sina sista arbetsdagar på bruket år 1986.