De flyttade till nytt jobb och gammalt hus

En artikelserie om 40-talistgenerationen som nu är på väg att gå i pension. Detta är det femte och sista avsnittet. Tidigare avsnitt har publicerats under veckan från den 5 till den 8 december.Paret Eriksson har inte flyttat hit från storstan som så många andra utan kommer från en liten ort i norra Västmanland som heter Riddarhyttan. Och de har inte slutat arbeta än, utan har flera år kvar till pensionen.
- Vi har bott i Västervik förut och det känns bra att komma tillbaka. Våra barn är födda här.
Här räknar de med att bo kvar i sitt hus i många år, även som pensionärer.
- Målet är att nu se till att vi kan bo till en billigare kostnad när vi blir äldre och kunna bo kvar i huset så länge vi bara orkar, säger de.
- När jag fyllde 55 ställde jag mig i kö till ett seniorboende i Örebro. Mina syskon bor i den trakten och skulle jag bli ensam kanske jag skulle välja det, tror Lotta.

Kurt och Lotta Erikssons boende- och arbetsliv har en ganska krokig bana. De kom till Västervik när föregångaren till Pentronic, där Kurt arbetade, flyttade hit från Sundbyberg i början av 70-talet. Lotta fick så småningom arbete på Data-Wahl men snart startade de eget företag tillsammans och 1984 flyttade de till Riddarhyttan som är Kurts hemtrakt.
Det egna företaget såldes efter tolv år och ett eget patent på ett mätinstrument för tankbilar. Kurt fortsatte som vd medan Lotta sökte sig till andra jobb, bland annat utomlands. I dag är hon controller på företaget Finnveden Gjutal i Hultsfred och håller på att avveckla ett arbete i Vansbro. Resorna kan bli många och långa.
Kurt arbetar åter på Pentronic i Verkebäck.

Men nu vill de slå sig ner i Västervik även om de inte slår sig till ro. Båda två är mycket aktiva, jobbar mycket och har tusen järn i elden på sin fritid. Ett är huset från 1789, som kräver en omfattande renovering och ombyggnad invändigt för att passa deras önskemål.
- Stommen är bra, säger Kurt som är den som mest gillar att bygga.

Just nu bor de bara på den övre våningen i kök, sovrum, och vardagsrum fördelat på två små gamla lägenheter, i väntan på att första våningen ska bli klar. Sedan ska också övervåningen göras i ordning.
Det är ett spännande hus de köpt och en rundtur visar hur det är hopbyggt med ett annat gammalt hus som troligen varit skola en gång i tiden.

Båda är 57 år och har tänkt att arbeta tills de blir 65 så pensionen ligger åtta år fram i tiden.
- Det är väldigt roligt att jobba, säger de båda två. Vi vill jobba så länge vi behövs.
- Jag tänker väldigt mycket på det nu. Att gå i pension blir mitt livs största omställning. Så tänker jag, berättar Lotta.
Hon tycker om att sy och syr en del kläder till släktingar och vänner, bland annat bröllopsklänningar. I dag är det en berikande fritidssysselsättning.
- Som pensionär gäller det att hitta värdet i det jag gör då. I dag syr jag för att ha en motpol till mitt arbete. Men kommer det att vara lika roligt då när jag kan sy varje dag om jag vill?
- Vi kanske kan öppna kafé här i trädgården, fantiserar de, kanske med lite allvar bakom.

En föreställning som odlas om fyrtiotalisterna är att de nog kommer att sätta sprätt på sina pengar under sin första tid som pensionärer och sedan räkna med att samhället tar hand om dem när vårdbehovet kommer.
Kurt och Lotta Eriksson ser framför sig att kanske få en basal vård och omsorg av samhället och köpa sig till det de vill ha utöver detta.
- Vi kommer att se till att ha en buffert kvar för ålderdomen även om det är mycket vi vill göra innan dess. Jag vill resa, det kommer jag att vilja lägga pengar på, säger Lotta.

De ser både fördelar och nackdelar med att bo i Västervik.
- Det är bra klimat här, varmare och torrare än i Riddarhyttan där det regnat för jämnan, tycker Kurt och nämner också havet.
Lotta som reser mycket vill ha bättre kommunikationer
- Det är en nackdel. Tåget tar för lång tid. Vi åker regelbundet till Stockholm och går på teater och bio. De filmer jag vill se visas inte här, konstaterar Lotta.